Absolute Duo (Swedish):Volume 1 Chapter 3

Kapitel 3 『Slå mig!!』

Del 1

Den andra dagens morgon gick jag och Julie till skolans matsal och---------jag märkte att många blickar riktades mot Julie.

(Det är för att hon sticker ut.........)

Hon drog till sig uppmärksamhet, inte bara utav förstaklassarna, utan även av 2:orna och 3:orna, men naturligtvis brydde sig inte Julie om dem, och hon gick lugnt framåt genom matsalen.

Jag gick bakom henne som en betjänt, och, [Silverhår............] [Kille och tjej bor tillsammans......] jag kunde höra en del av konversationerna som viskades runt omkring.

Bland dem, fanns det ett ord som fångade min uppmärksamhet.

"《Oregelbunden》"

Vilket betyder att även jag var ett samtalsämne.

(Kombinationen av den utländska skönheten och den 《oregelbundna》 skulle så klart resultera i rykten, vare sig jag ville det eller ej.)

"Vad tänker du välja Julie?"

"Jag tror jag ska ta buffé"

"Tja vad jag ska äta........."

Det verkar finnas tre val i Kouryou Akademins matsal, en kötträtt, en fiskrätt, och en buffé bestående av över 50 japanska, kinesiska och västerländska rätter. De färdiga rätterna var noggrant gjorda för att innehålla rätt mängd näringsämnen, men buffén såg mer populär ut och en hel del av eleverna fyllde sina tallrikar med vilken mat de än önskade.

(Jag tar nog buffé jag också.)

Julie höll redan i en tallrik och kollade runt på all mat; jag gjorde detsamma och började ta min mat.

............Huvudsakligen kött.

Jag började med stekt kyckling, följt av fläskkotletter, rostbiff och kalops---------

"............Varför väljer du så dåligt balanserad mat?"

Plötsligt blev jag tilltalad av en röst bredvid mig.

Det var tjejen som hade suttit bakom mig under ingångsceremonin, och hennes starka ögon var nu riktade mot mig---------nej, hon kollade på matbrickan jag höll i.

"Om jag minns rätt............så är väl du Tachibana?"

"Det stämmer. God morgon, Kokonoe."

"Aah, god mor---------"

"Förresten, jag sa det nyss men, varför är din tallrik så uselt balanserad? Det ser ut att bara vara kött, kött och mer kött. Tänker du bara äta kött? oavsett hur fritt du får välja din mat i en buffé så finns det fortfarande gränser."

Tachibana avbröt min hälsning och började klaga på min mat av någon anledning.

(Däremot är det sant att bara kött är dåligt balanserat, men...............)

Men trots det tycker jag inte att någon annan har rätt att klaga------medan jag tänkte det togs min tallrik från mig.

"Fuu...............Jag kan inte göra något åt maten han redan lagt på, så jag får bara försöka göra det så balanserat som möjligt. Det här, det här, och sen............det här vore bra."

(Aub-aubergine, hon la på aubergine.)

Det var rankat som nummer 2 på listan av mat jag hatar.

"Just det, selleri var där borta."

.........Även nummer 1 lades på tallriken.

"Så där, nu ser det okej ut."

Efter en stund gav Tachibana tillbaks min tallrik, som nu var fylld med olika grönsaker och fisk, med ett nöjt leende.

"Ta-tack............dock är jag inte särskilt nöjd över sellerin, eller snarare, hur ska jag säga det här, jag tycker verkligen inte om den............"

"Det kan du inte säga innan du har ätit den."

Jag kommer fortfarande inte gilla den efter jag äter den.

"Okej, då går jag och hämtar min egen frukost."

Bara sådär, hade Tachibana sagt vad hon ville, gjort som hon ville och gått därifrån.

(...............Jag får be Julie att rädda mig............)

Jag satte mig ner bredvid Julie och hoppades att hon skulle tycka om aubergine och selleri.

"Egentligen vill jag att du äter------"

Jag hann inte säga mer innan jag hörde ljudet av en stol i närheten.

När jag kollade framåt satt det en tjej på andra sidan bordet.

det var Tachibana.

"När jag ändå håller på, tänker jag äta tillsammans med er."

Jag är död............

"God morgon Julie. Kunde du sova bra inatt?"

"Jaa--, god morgon."

Efter Julie svarade kollade hon mot mig med en frågande blick.

Troligtvis visste hon inte vem den här personen var.

Hon hade stirrat på mig hela tiden medan alla introducerade sig själva, så hon kunde så klart inte namnen på våra klasskamrater.

"Jag heter Tachibana Tomoe. Jag är en ny elev precis som du och Kokonoe---------alltså går vi i samma klass."

"Så pass. förlåt, Tomoe."

"Fufu, det är helt okej. Igår var bara första dagen, och alla var förvirrade efter det där antagningsprovet."

Tachibanas ansikte slappnade av lite. Jag blev förvånad över att se henne visa ett sådant uttryck när hon hade sin högtidliga aura runt sig.

"Förresten Tooru, vad var det du sa förut?"

"...............Nej, det var ingenting."

"------?"`

Julie la huvudet på sned, *chirin* och jag hörde ljudet av bjällror.

Tachibana satt och kollade mot en tjej som tog emot en färdig maträtt från matsalens gamla mattant.

"............Är det okej om min rumskamrat också sitter här?"

"Aah, ja självfallet."

"Tack..................Miyabi, här borta."

Efter att Tachibana räckt upp sin hand och ropat på henne, kom tjejen till oss.

"Här var du, jag kunde inte hitta dig, Tomoe-chan."

"Haa............jag har sagt till dig flera gånger att du inte behöver använda tilltalsord efter mitt namn, Miyabi."

"Me-men Tomoe-chan är Tomoe-chan, så..............."

"Ärligt talat, du..................Åh, förlåt. Det här är min rumskamrat Miyabi"

"Eh? Ah...............!? Go-god morgon, Jag är Hotaka Miyabi............"

Tjejen som hette Hotaka fick panik och sänkte sitt huvud när hon märkte av oss. Hon var ganska liten, och hon såg ung ut i kontrast till Tachibana som såg helt vuxen ut. Hennes hår var jämnt klippt, förutom i nacken där hon lät det växa ut.

Det som stack ut mest (bokstavligen) var dock hennes otroligt stora bröst.

Julie hälsade och uppgav sitt namn, och jag gjorde detsamma------

"Ah............u-un trevligt att träffas..............."

Hotaka kollade ner mot golvet med illröda kinder, och hon såg ut att börja krympa.

"Vad är det Miyabi?"

"Jag, jag, err............frå-från en tjejskola, så........."

Tachibana frågade, och Hotaka svarade medan hon tveksamt kollade mot mig.

"Okej, så du är alltså dålig med killar..........du kan ta det lugnt, det är inte som om Tooru här kommer bita dig."

Blir jag behandlad som en hund.........?

"Ver-verkligen?"

Hotaka kollade på mig frågande. Det störde mig att jag blev behandlad på det viset, men jag var tvungen att svara henne, så jag nickade.

"Hursomhelst, sätt dig ner Miyabi."

När Hotaka satte sig ner på stolen skakade hennes bröst till, och mina ögon drogs dit av ren reflex.

Som om inte det vore nog, så låg dom ovanpå bordet efter att hon satt sig ner. Jag hade inget val annat än att vara medveten om det.

"............Hur är det Kokonoe? Du ser lite röd ut, har du blivit förkyld?"

"Eh? Ä-är jag det? Jag tror bara att det är varmt idag. Hahaha........."

"Jag känner mig nästan lite kall."

"Jag tycker det är som vanligt."

"........................Ja-jag kanske bara är lite känslig mot värme."

"Jag tycker också att det är lite för varmt."

Julie, som var från ett kallt land, räddade mitt liv även om hon inte själv insåg det.

"Vad sägs om att vi faktiskt börjar äta nu när vi ändå bara pratar strunt."

"Aah, det är.........sant........."

Medan jag nickade insåg jag verkligheten som var---------aubergine och selleri.........

............I slutändan blev jag tvungen att skölja ner det med kaffe.

"Julie, Kokonoe, Jag vill fråga en sak---"

Efter att vi hade ätit, och allt hade lugnat ner sig, kom Tachibana med ett förslag.

"Om det går bra med er, är det okej om vi äter tillsammans på det här viset härifrån?"

"Aah, Det går bra för mig."

"Jaa--. mig också."

(............Det här är en livräddare.)

Jag tänkte det medan jag kollade på Tachibana och Hotaka som båda ledde när de hörde våra svar.

Anledningen var simpel---------Som vi märkte när jag och Julie gick in i kafeterian, sticker vi båda ut. Inte bara är vi båda väldigt unika, utan vi är också det enda tjej-kille paret som bor tillsammans i hela skolan, därför kan folk få lömska misstankar.

Det är därför jag vill att folk ser att Julie umgås med andra tjejer, så kanske de får bättre uppfattningar.

Utöver det måste Julie hitta en 《Duo》 partner innan helgen, så det är bra om hon får chansen att prata med andra tjejer.

"Förresten Julie. Err............jag vill inte gärna säga det här framför Kokonoe men, även om det bara är fram till helgen, är det verkligen okej att ni bor tillsammans?"

"Jaa---. Det är okej."

"Vad bra, det är lättande att höra dig säga det själv."

Efter att ha sagt det kollade hon istället mot mig------

"Förlåt om jag försämrade ditt humör, Kokonoe. Jag förstår att det inte har något med mig att göra, men eftersom ni är en kille och en tjej i samma ålder, var jag orolig för att det skulle uppstå problem........."

Medan Tachibana hostade blev hennes kinder lite röda, troligtvis för att hon inbillade sig dessa problem.

"Nej, det är inga problem. Det är nog bara naturligt att tänka så, och jag vet att du bara försöker hjälpa."

"Det glädjer mig...............däremot, om det blir några problem så är det bara att ni säger till mig. Om det så behövs, kan Julie bo i vårat rum i hemlighet. eller hur, Miyabi?"

"Ah...............u-un. Du är helt välkommen, Julie-chan."

"Jag är glad att ni oroar er..................men det är verkligen bra som det är, Tooru är en snäll person."

"Å-åh, så pass."

Julie nickade och fortsatte prata.

"Igår kväll höll han mig så varsamt medan jag somnade i hans famn."

............Och hon sa något katastrofalt.

"[[Buu!?]]"

Miso soppa spottades ut x2..................Hotaka spottade ut mjölk.

[Ju-Julie!?][Va-va va!?][JuJuJu-Julie-chan!?]

"---------------?"

framför oss tre som alla hade panik, la Julie huvudet på sned, och *chirin* ljudet av bjällror kunde höras igen.

"Tachibana, Hotaka! Det där var egentligen------"

Och när jag skulle förklara vad hon faktiskt hade menat---------

"Ko-Kokonoe!! Va-vad i hela friden har du gjort!! Och mot någon som inte ens var medveten!! Jag tänker inte sitta tillsammans med en så skamlös man!! Farväl!!"

Tachibana, som uppfattade Julies ord på det viset gick ilsket ut ur matsalen.

"Ah, Tomoe-chan!? Eh, errr..............."

Hotaka, som också missförstod, blev helt illröd och flyttade panikslaget blicken mellan oss och Tachibanas rygg------------

"Ur-ursäkta mig! Vän-vänta på mig Tomoe-chan!!"

Hotaka bugade och jade sedan efter Tachibana ut ur matsalen.

Jag och Julie lämnades kvar, och tack vare all oväsen blev vi än en gång uppmärksamhetens centrum.

".........Vilket oljud. Vad håller ni på med?"

Tora dök upp och bad om en förklaring. Jag suckade till svar.

"Det är knappt att jag vet det själv....................."

"Fuun, vad dumt."

"Säg inte det..............."

Vi hade väntat på att Tora skulle äta upp sin frukost, och nu satt vi alla i klassrummet.

Tora hade frågat vad som hände i matsalen en gång till, och när han hörde mitt svar idiotförklarade han oss allihop.

".....................Gjorde jag ett misstag när jag svarade förut?"

Som vanligt förstod inte Julie meningen i sitt explosiva uttalande, och hon lutade på sitt lilla huvud.

Tora kollade på mig som för att säga "kom igen, förklara det för henne", och jag började motvilligt berätta vad Julie hade sagt fel.

"Du sa det på ett sätt som fick det att låta som om jag...............gjort något perverst med Julie."

"---------?"

"Det japanska ordet hålla kan betyda ett par..................en kille och en tjej som håller på med natt-aktiviteter."

"............Så pass, det här är ett problem."

Som tur var verkar hon ha en del kunskaper, för till slut svalde Julie omständigheterna.

Hennes ansiktsuttryck ändrades inte, men hon började rodna lite.

"Jag går och säger till Tomoe att det var ett missförstånd."

"Aah. Jag litar på dig............"

Tachibana ser inte ut som om hon kommer lyssna på mig, så det är nog bäst att låta Julie sköta det här.

(............Det vore skönt om det här missförståndet kunde försvinna så snart som möjligt.........)

"Okej allihopa, nu är det dags att påbörja den oförglömliga första lektionen---♪"

Även på morgonen var Tsukimi-sensei full av energi, och hon inledde lektionen med båda händerna glatt höjda i luften.

Angående problemet med Tachibana---------har jag ärligt talat ingen aning.

Julie hade sagt någonting till henne men............

Julie hade sagt till mig att [Det är okej nu.] men, är det verkligen okej?

Min tvivel hade en tydlig orsak.

*Stirr*-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------.

Precis som dagen innan, var det någon som stirrade på mig.

Men den här gången var det inte Julie, utan Tachibana.

Två dagar i rad, och två olika tjejer---------det finns säkert en del killar där ute som kommer bli avundsjuka.

Däremot är jag inte lycklig, eftersom det inte finns något sentimentalt i de där blickarna.

(Julie............om det är okej nu, varför sitter då Tachibana och stirrar på mig.........?)

I slutändan ser det ut som om jag kommer behöva klara upp missförståndet själv, istället för att förlita mig på Julie.

"------------nu när jag sagt det, är förstärkningen från 《Lucifer》 multiplikativ, vilket betyder att ju mer ni tränar upp era kroppar, desto större kommer resultatet vara---☆. Förstår ni allt hittills?"

Angående lektionen, eftersom det här är första dagen, kommer det så klart handla om 《Lucifer》.

Det visade sig att Tsukimi-sensei faktiskt var en bra lärare, trots hennes underliga attityd.

..................Dock hade hon fortfarande på sig kaninöron och en tjänsteflickas uniform, så hon såg verkligen inte ut som en riktig lärare.

"Så, vid sidan av 《Lucifer》 finns det ranker som vi kallar 《Levels》. Eftersom ni alla blev sublima nyligen är ni fortfarande Level 1《1》. Vi kommer hålla 《Sublimations Ceremonin》 vid slutet av varje termin, och där får ni en chans att öka er 《Level》. Om vi däremot inte ser att eran rank ökar på ett helt år, kommer vi göra oss av med er---------vilket betyder att ni kommer bli utslängda ur skolan, så det är bäst att ni tränar kropp och sinne dagligen ☆."

Tsukimi-sensei berättade att det skulle krävas en stark kropp och ett starkt sinne för att öka sin rank, och det verkade som om den här terminen skulle hålla fokus på fysisk förstärkning.

När klockan ringde och signalerade lektionens slut, gick jag till personen som hela tiden hade stirrat på mig.

"Tachibana, får jag prata lite med dig?"

Tachibana spärrade upp sina ögon------

"Fö-förlåt, jag har inte tid nu så, ursäkta mig!!"

"Ah, Tachibana!!"

Hon gick snabbt ut ur klassrummet innan jag fick en chans att förklara någonting.

(Vad var det där om............)

Tachibana kom inte tillbaks till klassrummet förrns precis när nästa lektion började.

Och nästa rast försvann hon någonstans igen, och jag fick ingen chans att prata med henne..................

(Uuun.........det är uppenbart att hon undviker mig.........vad i hela friden hände, Julie............)

Men, när jag frågade Julie igen, svarade hon bara [Det är okej nu, det finns inget missförstånd längre]..................

"?"

Jag hade precis ätit lunch (den här gången åt jag faktiskt huvudsakligen kött) i matsalen, och jag var på väg tillbaka till klassrummet med Julie. plötsligt tyckte jag att någon ryckte i min krage, och min kropp började dras bakåt. ------Man kan säga att jag blev kidnappad.

"---------------Tooru? .........Vart tog du vägen?"

Jag kunde höra ljudet av bjällror från långt bort, och jag snubblade, men personen bakom mig höll mig uppe och fortsatte dra mig bakåt.

I panik kollade jag på personen som kidnappat mig------

"Ta-Tachibana!? Ey, vad håller du på med!?"

"Snälla var tyst."

Jag följde efter henne, men Tachibanas hand släppte mig inte, så jag var tvungen att gå baklänges för att inte ramla.

"Det här stället borde duga."

När Tachibana till slut släppte mig, var vi redan utanför skolan, runtom oss fanns träd och gräsmattor.

Det ser ut att vara baksidans trädgård.

Jag hade inte förväntat mig att bli kidnappad.

"A-aah.........Förlåt för att jag tog hit dig så plötsligt, och på ett sånt vis."

"Nej, det är helt okej. Så vad var det du ville?"

"....................."

Tachibana blev tyst när jag frågade.

Hon sänkte blicken till sina fötter, och kollade upp på mig igen. efter att ha upprepat det flera gånger---------gick hon långsamt ner på knä på golvet.

"Jag är hemskt ledsen för sättet jag behandlat dig när det var jag som hade fel uppfattning. Som du kan se, önskar jag att du förlåter mig."

En sådan utmärkt knäböjning. Det här var verkligen ursäkternas ursäkt.

(Vänta. Eeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeehhhhhh!?)

Första skoldagen: Jag får bo tillsammans med en utländsk flicka.

Andra skoldagen: En kvinnlig klasskamrat knäböjer framför mig.

Om någon såg det här, skulle jag dra åt mig ännu mer uppmärksamhet.

.........och inte på ett bra sätt.

"Ta-Tachibana, ställ dig upp! Jag förstår dina känslor så det är okej, du behöver inte gå ner på knä!!"

Jag bad Tachibana ställa sig upp medan jag kollade runt efter människor.

"Nej, jag måste göra det här. Det här är straffet jag ger mig själv för att ha behandlat dig så illa."

"Du behöver inte straffa dig själv, så ställ dig upp."

"Jag vägrar."

Tachibana var envis, och jag kunde inte få henne att sluta.

"I så fall............"

"Vad............!?"

Om någon i närheten kollade på oss, skulle de se Tachibana sitta i seiza ställning och kolla upp mot mig.

Jag satte mitt huvud i samma höjd som Tachibanas.

"Va-varför sitter du också i seiza!?"

"När du talar med någon ska ni hålla era ögon på samma nivå, fick inte du lära dig det?"

"Muu......det stämmer..............."

Hon kanske blev förvånad, för Tachibana blev lite lugnare och nickade.

Det finns flera anledningar till att en kille och en tjej skulle sitta i seiza ställning i en trädgård bakom skolan.

Om någon såg oss nu, vad skulle då den personen tro? Jag la de tankarna åt sidan.

"Jag förstår vad Tachibana försöker säga...............så, om du förstår att det var ett missförstånd så har inte jag något mer att säga om saken. Så nu kan vi väl släppa hela grejen?"

"Jag kan inte låta det hända."

"Varför...............?"

"För att då kommer jag aldrig vara nöjd."

Försöker hon verkligen be om ursäkt till mig?

"Vad måste jag då göra för att du ska bli nöjd?"

"Det är enkelt. Jag vill kompensera för mitt brott av att ha förolämpat dig."

"Kompensera? Vad skulle det innebära?"

"Slå mig."

"Jag har inget intresse i det dock..............."

"Va-vadå för intresse!? är du pervers på något sätt!?"

"Nej, och därför sa jag att jag inte har något intresse."

"Ah............de-det stämmer. Förlåt, -jag bara..............."

Först blir hon arg, och sedan deprimerad, hon har verkligen fullt upp.

Jag märkte det när vi pratade i morse, men Tachibana är nog i grunden en väldigt allvarlig person.

Just nu jobbar nog den allvarligheten mot henne dock.

"Hursomhelst tänker jag inte slå Tachibana."

"Nej snälla slå mig! Eftersom jag är född i en kampsports familj måste jag göra mig av med all skam jag har dragit till mig, och om jag har besvärat någon annan måste jag motta ett lämpligt straff."

En dotter från en kampsportsfamilj---------------nu när hon har sagt det, skulle det betyda att hon är typen som oroar sig mycket om stolthet och vanära.

(Det här blev någonting jobbigt igen............)

Hon verkar inte ha någon som helst avsikt att ge sig förrns vi har kommit överens om något.

...............men trots det kommer jag aldrig bara kunna svara "Okej" och slå en tjej.

(Vad ska jag göra...............?)

"Okej, Kokonoe. Slå mig!!"

"..................Jag förstår. Stäng ögonen och bit ihop. Jag kommer ge dig en smäll, hårt."

"---------uh! -ja-Jag förstår..................okej, kom igen!" Jag försökte tänka ut ett sätt att ta mig ur situationen------men i slutändan bestämde jag mig för att följa Tachibanas vilja.

Tachibana stängde sina ögon. Hennes ansikte var stelt och nervöst, men fortfarande väldigt bestämt.

(Okej, nu händer det..................)

efter att sucka lätt, höjde jag armen mot Tachibana och---------

"---------------uh!!"

*Peshi* jag snärtade henne löst i pannan.

"Sådär, det kanske verkar simpelt, men nu är det avklarat."

"Va!? Du kan väl inte avsluta det så här............"

"Jag sa nyss en smäll, och Tachibana sa att hon förstod. Det innebär att löftet var gjort. Tachibana är väl från en kampsportsfamilj? Hade du tänkt strunta i vårt löfte bara för att slutet inte passade dig?"

"Uh...............de-det är............"

"Så, då var det problemet avklarat."

"Me-men............"

Tachibana var fortfarande inte tillfredsställd, och hon försökte fortfarande argumentera. än en gång suckade jag till svar.

"Ey. för att du ska bli nöjd vill du att jag slår dig, men har du ens tänkt på hur jag skulle känna mig om jag gjorde det?"

"Kokonoe............?"

"Om det var en match hade det så klart varit annorlunda, men annars kan jag så klart inte slå en tjej. Om jag gjorde som Tachibana ville skulle säkert du bli nöjd, men istället skulle jag själv ha blivit missnöjd, så jag tror att det här är bästa lösningen."

"Me-men som en dotter till en kampsports familj kan jag------"

"Jag bryr mig inte. Först och främst är Tachibana en tjej, så jag tänker inte slå dig."

"Tjej.................."

"Sådär, nu borde vi nog börja gå tillbaks. Vi ska väl ha fysisk träning nu på eftermiddagen? om vi inte skyndar oss kommer vi bli sena."

Jag ställde mig upp medan jag sa det------och jag räckte ner en hand mot Tachibana.

Men Tachibana satt kvar och kollade mot mig med ett tomt uttryck.

"Har dina fötter domnat bort eller nåt?"

"De-det skulle aldrig hända så här fort."

*Fui* Tachibana vände bort sitt ansikte medan hon tog min hand och stod upp.

"Okej, ska vi gå?"

"Ja."

Tachibana nickade och började gå bredvid mig, och hon fortsatte prata efter vi kom in i skolan.

"Kokonoe."

"Hnn?"

"Du är............en konstig kille."

(Sen när är det jag som är konstig?)

Jag suckade, och insåg att Tachibana hade ett glatt leende i ansiktet.

"Ah. Jag tycker verkligen att det där är bättre än det var tidigare."

"Det där?"

"istället för att se så bister ut, tycker jag att du är mycket sötare när du ler."

"Vaaa!!?"

Min syster------Otoha, hon var också mycket sötare med ett leende.

Varje gång jag sa det till henne blev hon alltid blyg och började rodna.

Men nu------

"Är-är du en idiot!? Hur kan du säga något sådant utan någon som helst blyghet!? Jag hade rätt, du är verkligen en konstig kille!!"

Tachibana började nästan skrika, hennes ansikte blev helt rött och hon började gå fortare.

"E-ey, Tachibana, vad är det?"

"Hå-håll tyst, följ inte efter mig!"

"Nej men, vi ska liksom åt samma håll............"

Eftermiddagslektionen---------den fysiska förstärkningsträningen skulle snart börja, och vi alla hade bytt om till idrottskläder och samlats framför skolans yttre port.

Vi hade blivit tillsagda att det var fysisk träning, men vi hade inte fått reda på exakt vad det var, så mina klasskamrater var både nervösa och förväntansfulla.

Men------

"Okej okej---☆ Vi ska nu börja med den fysiska träning, så de följande dagarna ska vi springa maraton---♪"

Efter Tsukimi-sensei avslöjade innehållet, blev de flesta eleverna besvikna.

Däremot är det sant att löpning skulle vara den enklaste och effektivaste metoden.

"Okej, vi tar det lite lugnt nu i början. Så vi springer runt skolan tio va~arv♪"

"............Tio varv, är inte det ett hyggligt avstånd?"

"Fuun, ett varv är ungefär fyra kilometer."

"Så pass............vänta lite, är inte det nästan ett helt maraton?"

Toras svar gjorde även mig orolig.

Även med våra förstärkta fysiska förmågor, kunde jag tänka mig hur tufft det fortfarande skulle vara att springa nästan ett helt maraton.

Och utöver det, om marken runt skolan inte är plan skulle det bli ännu svårare.

"Ko-kommer vi springa fyrtio kilometer.........?"

Tjejen med de stora brösten---------Hotaka muttrade osäkert när hon hörde vår konversation.

"Har du svårt för långdistanslöpning?"

"Eh? Ah.........u-un......"

Hotaka blev stel så fort hon kollade på mig...............det var lite chockande.

(Hon sa att hon har svårt för killar, så det kan nog inte hjälpas.........)

"Jag är dålig på att springa...............dock är jag inte särskilt bra på något annat heller........."

Efter att ha sagt det med en klen röst, suckade Hotaka djupt.

"Jag vet inte hur svårt det kommer vara, men din fysiska styrka borde ha förstärkts av 《Lucifer》, så jag tror inte att du behöver tänka i vanliga banor."

"Tr-tror du det......?"

"Aah. Och Tsukimi-sensei sa att fyrtio kilometer var lugnt, alltså borde det avståndet inte vara omöjligt för oss just nu. Även om du inte klarar det idag, verkar det som om vi kommer få springa varje dag härifrån, så jag tror att du kommer vänja dig och klara det förr eller senare."

"Kommer jag vänja mig............?"

"Aah, det kommer du definitivt göra. Jag var också dålig på att springa från början, men jag byggde upp min kondition genom att springa varje dag."

Rättare sagt, blev jag tvingad att springa varje dag.

Jag slappnade av när jag tänkte på de forna minnena.

".........Det är sant att jag redan har blivit starkare..........Ja-jag ska göra mitt bästa."

Hotaka blev plötsligt positiv och knöt båda sina händer tätt intill sig.

Då hennes bröst blev ihop tryckta var jag tvungen att kolla undan---------

Där jag istället kollade stod Julie, och mina ögon drogs till hennes vita lår som inte täcktes av idrottskläderna, och jag påmindes om det som hänt kvällen innan.

Tack vare det blev jag tvungen att kolla undan igen, och hela situationen kändes pinsam.

“haa…….haa, hn, haa……………ha, fuhaa, haa……….”

21 minuter efter mig, gick Julie i mål på sitt tionde varv.

"Bra gjort Julie. Drick det här långsamt."

"Tack.........så mycket............"

Drycken jag gav henne var en sportdryck som förberetts vid målet.

Julie kämpade med att andas medan hon långsamt drack.

"Mår du bra?"

"Jaa---..................jag är bara utmattad........."

(Hon har inte mer kondition än vad hon ser ut att ha.)

Trots att hon kan bära sin kropp på ett sådant vis, verkar det inte som om hon har någon otrolig kondition eftersom hon är så liten.

Iallafall var hon snabb nog att bli tvåa bland tjejerna, och det var imponerande nog att hon fick åttonde plats över huvud taget.

(Förstärkningen från 《Lucifer》 är verkligen otrolig......)

Stigarna runt skolan går mycket upp och ner, och havsvindarna är starka eftersom vi är på en ö.

Men trots det sprang jag klart på ungefär två timmar------med tanke på att det är ganska nära världsrekordet för maratonlöpning är det uppenbart att vår kondition har förstärkts.

"Kom igen, ligg inte ner där borta---. Om ni rör på er kommer mjölksyran försvinna fortare, så ställ er upp ☆."

Tsukimi-sensei hade också sprungit tillsammans med oss, men hon var mycket snabbare och sprang fler varv än någon av oss.

"Jag har hört att hennes 《Level》 är högre än vår, men jag trodde aldrig att skillnaden skulle vara så här stor............"

"Instämmer."

Vinnaren bland tjejerna, Tachibana muttrade, och jag höll med.

".................."

"Va-vad är det?"

"Nej, ingenting...............!"

Hon kollade tyst på mig, och när jag frågade henne så, *fui* vände hon bort huvudet.

(Är hon fortfarande arg för det som hände tidigare............)

Tachibana sa inget, men hon betedde sig märkligt.

(Jag menade inget konstigt med det jag sa dock.........)

Hennes familj kanske har någon regel som säger att de inte får le bland folk eller något.

Det verkar åtminstone inte som om hon hatar mig.

30 minuter efter det berättade Tsukimi-sensei plötsligt att skoldagen var slut.

"U---nn, det här tar för lång tid. Jag är trött på att vänta så vi avslutar dagens lektion utanför klassrummet. Se till att ni kommer i tid imorgon allihopa. Heh-hej♪"

Klassföreståndaren som vinkade oskyldigt mot oss gick tillbaka till skolbyggnaden. Vi alla satt chockat kvar.

"Så-så oansvarig............"

"Fuun, ärligt talat. Det finns inga brister i hennes förmåga men, hennes attityd är problem nog."

Tora, som hade fått nog, nickade, och han kollade mot stigen vi nyss sprungit på.

Vi kunde se två personer långt bort, men Hotaka var inte en av dem.

(Jag undrar om hon klarar sig, den där Hotaka.........)

Jag hade sprungit förbi henne tre gånger, och den sista gången gick hon.

---I slutändan kom inte Hotaka tillbaks förrns på kvällen, och hon kollapsade så fort hon passerat mål.

Senare vid middagen, var Hotaka fortfarande omedveten, så hon saknades vid matbordet---------

Jag hade hört att två elever blev rapporterade för att inte ha gjort klart dagens övning, och jag undrade ifall Hotaka klarade sig.

"Uh............"

Julie hade nyss kommit ur badet, och hon satte sig i seiza framför TV:n.

Hon hade samma överkroppspyjamas som kvällen innan, och jag hade svårt att fokusera med hennes smala vita ben i mitt synfält; det fick mig att känna mig skamsen.

"Är det något fel, Tooru?"

"Nej nej, det är ingenting............Vad kollar du på, Julie?"

"Hela Japans sakura resor."

Jag frågade Julie för att dölja mitt obehag, och det visade sig att hon kollade på ett program som visar berömda platser där det finns sakura träd.

Jag kollade snett på Julie medan jag satte igång vattenkokaren.

För att lugna ner mig själv hade jag tagit med mitt favorit te med äppelsmak.

"Julie, vill du också ha äppelte?"

"Jaa---. Det tar jag gärna."

Man kunde höra vattnet koka innan det ens hade gått en minut.

Jag hällde upp vattnet, och ställde en mugg med te på bordet framför Julie.

"Drick försiktigt; det är varmt."

Men------

"---------Uh!!"

Eftersom Julie var helt fokuserad på TV:n, verkade det som om hon inte lyssnade på min varning, och hela hennes kropp ryckte till så fort hon förde teet till munnen.

"Gick det bra, Julie?"

"J-jaa---............"

Julies ögonbryn sänktes, och hon nickade förtvivlat.

Efter det kunde jag inte motstå att småflina när jag såg Julie blåsa på sitt te.

"Är det något fel, Tooru?"

"Nej, ingenting."

"Så pass............Tooru, vill du titta tillsammans?"

"Aah. visst."

Jag satte mig ner bredvid Julie och började kolla på TV med henne.

I kontrast till kvällen innan, var stämningen fridfull, och tiden kunde långsamt flyta på.

(Det här är kanske inte så illa trots allt.........)

Den här situationen var något jag aldrig tidigare hade kunnat föreställa mig---------

Eftersom jag aldrig förväntat mig att jag skulle kunna sitta bredvid en utländsk tjej och kolla på TV, var situationen både trevlig och märklig------och jag kände att den fridfulla stämningen var något värdefullt.

"Det är vackert............"

Skärmen introducerade ett nytt turistmål, och Julie stirrade beundrande, som om TV:n hade försatt henne i trans.

"Finns det inte sakura träd i Julies hemland?"

"Nai. det finns inga. Det är därför jag är glad att jag kan se dem här."

Trots att hon bara såg dem på TV verkade Julie ändå lycklig, och hon såg ut som om hon aldrig ville sluta kolla.

"På tal om det............Jag tror att det finns blommande sakura inne i skolans område, så om du vill kan vi gå dit imorgon bitti."

".........Finns det blommande sakura träd?"

"Aah, men man kan inte se dem på nära håll. Och dem kommer troligtvis inte stå elegant uppradade som dem på TV............ Så vad säger du Julie, vill du gå dit imorgon?"

"Jaa---. Jag vill se det............"

Julie nickade och---------------

"Jag ser fram......emot.........det."

Julie avslutade sin mening, och sedan vilades hennes huvud mot min axel.

"---------!?"

Jag blev tillräckligt överraskad för att nästan skrika till.

Min kind klappades av hennes silkeslena hår, och lukten av hennes schampo invaderade mitt sinne.

Hennes kroppsvärme värmde upp min axel. Jag blev mer och mer nervös och mitt hjärta började slå fortare.

(Eh, vänta, Julie, eeeeeeeeeeeeeeeeeeeeehh!?)

"Ju-Julie, Vad är det............vänta, vad?"

Samma visa om igen.

*Suu* *Suu* Julie andades fridfullt, och jag suckade djupt för att lugna ner mig.

(Hon var inte i trans på grund av TV:n, hon ville bara sova igen.........)

På det viset somnade silverflickan som förvirrat mitt hjärta två dagar i rad.

Del 2

"U.........unn............"

Hotaka Miyabi vaknade precis innan datumet ändrades.

"Är du vaken, Miyabi?"

"Tomoe............chan......jag.........?"

Miyabi visste inte när hon hade svimmat---eller snarare, hon visste inte ens att hon hade svimmat.

Tachibana förstod det och visade med en handrörelse att Miyabi borde ligga kvar i sängen.

"Det verkar som om det var på grund av svår utmattning."

Miyabi började komma ihåg hur hon hade kollapsat.

"Jag är värdelös........."

"..................Det är inte sant. Oavsett hur mycket starkare du blev av 《Lucifer》 så var det där en lång sträcka att springa även för mig. Miyabi var väl inte van vid att springa till att börja med? I så fall kommer du bara bli starkare, så du behöver inte vara negativ."

"..............."

Tomoe menade verkligen det hon sa, men Miyabi kunde bara uppfatta det som om hon försökte uppmuntra henne.

Vila lite mer. Jag gör i ordning ett par onigiri och lägger dem på bordet, så ät dem om du känner dig hungrig.

"U-un......tack, Tomoe-chan........."

Miyabi tackade henne, och stängde sina ögon.

Men än kände hon stor ångest efter dagens hårda träning och hur dålig hennes förmåga var till svar.

(Kommer jag verkligen kunna klara av det här............)

Ordförklaringar

Back to Chapter 2

Return to Main Page

Forward to Chapter 4