Absolute Duo (Swedish):Volume 1 Chapter 5

Kapitel 5 『Det är ett löfte』

Del 1

Efter att vi hade registrerat oss som en 《Duo》, och berättat det för Tachibana och de andra under middagen---------

Gick jag och Julie tillbaks till vårt rum i elevhemmet, och efter en stund hände följande.

"Tooru. ...............ska du ta ett bad?"

"Hn? Du kan bada först som vanligt, Julie."

"..............."

Julie skakade lätt på huvudet, och hon fortsatte prata.........av någon anledning med rodnande kinder.

".........Ska du inte bada tillsammans med mig?"

"Buu---!?"

Jag spottade ut äppelteet.

"Ju-Ju-Jul-Julie------------------!?"

Julie sa något explosivt som om det vore naturligt, och jag blev inte annat än chockad.

*Titt*............*Titt*..................

Julie flyttade nervöst sina ögon mellan mig och golvet.

(Ba-bada tillsammans? Alltså båda oss i badkaret tillsammans, båda oss nakna--------------nej nej nej det är inte bra! Åtminstone med badkläder..................Vi har inte ens några! ...............nej nej nej det är inte det som är problemet!!)

Mitt huvud var i kaos, och jag bestämde att det var bäst att fråga henne direkt.

"D-du Julie...........jag kanske hörde fel...............frågade du mig nyss ifall jag skulle bada tillsammans med dig...............?"

"...............Jaa---"

*Chirin*, bjällrorna ringde när Julie nickade.

Som förväntat var hennes kinder fulla med blod, och hon verkade förstå vad det var hon själv sa.

"Va-varför säger du plötsligt något sådant............?"

Jag kunde inte dölja mitt skakande när jag frågade henne, och svaret jag fick var oväntat.

"För att skolans regler säger att vi måste spendera så mycket tid som möjligt tillsammans med vår 《Duo》, och vi ska komma varandra så nära som möjligt."

(Nu när hon säger det så blev vi faktiskt tillsagda det tidigare.)

"Nej nej nej, även om det är en skolregel behöver vi inte följa den så noggrant!"

"Är det så?"

"Aah. Och förresten, stör det inte dig att bada tillsammans med en kille?"

"....................."

Julie kollade generat ner mot golvet.

Efter en kort stund riktade hon sina ögon upp mot mig.

"Det är pinsamt men, Tooru är speciell, så------------"

"---------!?"

Den meningen överklockade min hjärna än en gång.

Missförståndet första dagen---------kärlek vid första ögonkastet, har det blivit verklighet efter den här veckan?

(N-nej, jag kan inte kalla det kärlek vid första ögonkastet om det har gått en vecka. Vad kallar man det här? att bli kär på vanligt vis? Nej, jag bad henne bli min 《Duo》, men jag menade det inte på det här viset!!)

Och, medan jag var förvirrad------------

"Tooru.........påminner mig om min pappa........."

"Hahaha, jaha, pappa............Me-men du borde ge upp på badet, det blir bara en massa problem."

"Jaa---, jag förstår."

Efter flera komplikationer verkade det som om vi äntligen kunde släppa ämnet.

Efter det gick Julie in i badrummet, och jag som lämnades kvar i rummet suckade.

(Det där var förvånande............jag trodde inte att hon skulle ta skolans regler så bokstavligt............)

På ett vis är hon väldigt ärlig, men man kan också säga att hon är en riktig fårskalle.

(..................Om jag bara hade nickat nyss, så skulle jag nu kunna vara..................)

Jag skakade huvudet för att bli av med den inbillningen.

Och senare------

Strax efter att jag själv kom ut ur badet insåg jag att problemet fortfarande inte var helt löst.

"Okej Tooru, det börjar bli dags att sova."

"..........................."

"Tooru?"

Julie la undrande sitt huvud på sned.

Dock var det jag själv som hade de större frågan.

Eftersom Julie av någon anledning var i min sängfuton.

"Ska inte du sova?"

"Jo, jag tänker sova, men..........."

Det var under den andra kvällen som vi bestämde att jag skulle använda den våningssängundre sängen och att Julie skulle använda den övre.

Trots det bäddade Julie ner sig i den nedre sängen.

"Du Julie, jag kan ha missuppfattat men, tänker du sova tillsammans med mig............?"

"Jaa---. Eftersom vi är en 《Duo》."

".................."

Oavsett vad jag sa tidigare, trodde jag aldrig att det skulle utvecklas till det här.

"Jag tänker fråga bara utifall att men, vad har du för åsikter om att dela en säng med mig?"

"Där hemma var jag alltid tillsammans med mamma så, jag känner mig ensam när jag sover själv."

Julie såg först nedstämd ut, tills hon visade ett litet leende.

"Därför är jag väldigt glad att kunna sova tillsammans med min 《Duo》, trots att det är pinsamt."

"Jag-jag förstår........."

Det var andra gången jag såg Julies leende, och det hindrade mig från att säga emot.

(Julie verkar se mig som en fader-liknande figur, och hon har nog inga andra avsikter.)

Hon sa att det gjorde henne glad, och det gjorde även mig lycklig att hon litade på mig.

(Om Julie är glad så...............vänta, nejnejnej, det är ett nej, oavsett hur mycket jag tänket på det.)

Jag fick tillbaks mitt vett, och jag skyndade mig att rätta till mina varierande tankar.

"Nej Julie det kommer inte gå. även om vi är en 《Duo》 så är vi fortfarande man och kvinna. Vi kan inte............"

Men när jag sa det till henne så---------

*Stirr*-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------.

Julie stirrade rakt på mig med ögon som en bortkastad hundvalp.

"Bara för idag, okej..............."

"Jaa---♪"

(De-det här är bara för att Julie sa att hon kände sig ensam! Och det är bara i en dag! O-och jag sa att jag skulle bli hennes styrka som hennes 《Duo》.)

Jag upprepade flera ursäkter för att lura mitt eget hjärta, och jag bäddade ner mig i sängen som knappt var stor nog för två personer.

Och så klart, låg Julie bredvid mig.

"God natt, Tooru."

"Go-god natt, Julie........."

Min röst skakade av nervositet.

(Jag får vara försiktig och inte röra henne.............allt kommer nog lösa sig om jag bara ligger tyst i hörnet. Om jag gör det kommer ingenting att hända!)

Trots att jag tänkte det kunde jag inte lugna ner mig ett dugg

Doki Doki Doki Doki Doki Mitt hjärta slog som en väckarklocka.

Jag vet att Julie inte har några bakomliggande avsikter.

Och jag har så klart inte några avsikter att göra något.

(Ingenting! Ingenting kommer hända! Hon sover bara bredvid mig.)

---Men den tanken sprack i nästa ögonblick.

*Pitoo*

"!?"

Julie greppade tag i min tröja och la sitt huvud mot min axel.

"Julie, Julie!?"

"Tooru......är det okej om jag sover så här?"

"Eh, vänta, det är, nej, något är, uee......!?"

I mörkret var Julies röst lugn i kontrast till min som hade panik. Eller snarare------

"Så här, det känns som om jag är tillbaka i tiden............"

Som om hon mumlade. Julie pratade med en tyst och ensam röst.

"Det känns som om pappa kom tillbaks..............."

".........err, hur är det med Julies far?"

"..................han gick bort för några år sen."

"Åh......förlåt........."

"Nai. Du gjorde inget fel."

Jag vet inte varför jag jämförs med Julies far.

Men, mina känslor ändrades lite.

"Du Julie. Jag är inte Julies far men............om du vill kan vi sova tillsammans så här igen framöver............"

"Ah......Tooru..............."

"Me-men inte varje dag. bara när Julie känner sig ensam, okej?"

"Jaa---------!"

Även i mörkret visste jag att Julie nickade sitt huvud, och jag hörde hennes glädje i hennes röst.

"Tooru, tack så mycket."

*Gyuu*

Julie kramade min arm.

"!?"

"Jag är väldigt lycklig."

(~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~!!)

Julies mjuka bröst trycktes mot mig, och hennes sköna doft gjorde att det tog allt jag hade för att inte skrika rakt ut.

Inatt---------

Julie höll fortfarande i min arm efter hon somnade, så jag låg vaken utan att kunna sova tills det var morgon. På så vis tog veckan slut, och det var måndag morgon.

Efter klasstiden på morgonen var jag i låg anda av fruktan för den annalkande engelskalektionen.

I kontrast var Tsukimi-sensei som vanligt på topphumör.

"Hej allihopa ♥ Lyckades ni alla hitta en lämplig 《Duo》♪ un un~☆ Okej okej, nu när ni har nya partners är det dags att byta sittplatser så alla får sitta bredvid sin 《Duo》♪ .........hn?? Nämen, jag ser att några av er har valt er tillfälliga rumskamrat som partner."

"Vi var kompatibla."

Tsukimi-sensei kollade mot mig, och jag gav henne ett ärligt svar, men hon------

"Va-vad! Kompatibla på vilket sätt? På vilket sätt?"

"Personlighet."

"Bara det."

Tsukimi-sensei frågade besviket medan hon missnöjt sänkte ögonen.

(Vad för svar hade hon förväntat sig?)

"Hur är det då med de två vännerna som sitter framför Kokonoe-kun?"

"Vem skulle vilja vara en vän till den här muskel idioten!"

Toras 《Duo》 var Tatsu. Eftersom jag parade ihop mig med Julie lämnades han med den enda andra personen som inte hade registrerat en 《Duo》, Tatsu.

(Förlåt mig, Tora.........)

"Hnmou---, Tora-kun, det där är inte hur du borde prata med din Sensei. Jag kommer behöva lära dig lite hyfs~☆"

"Jag vägrar."

"Så där kan du inte bete dig............äsch. Okej, om vi nu går vidare; eftersom alla nu har valt sin 《Duo》 kommer vi nästa vecka att hålla en träningsmatch med 《Blaze》------------Nybörjarstriden《Nya Vapnens Strid》♪"

Större delen av klassen blev chockad och började göra uppror.

Vi hade hört att det skulle tillkomma matcher med 《Blaze》, men ingen hade trott att det skulle vara så här snart.

"Un un. Jag förstår hur ni alla känner. Jag blev lika överraskad när den där glasögonormen berättade samma sak för min klass...........ah, berätta inte för Mikuni-sensei att jag kallade honom det okej. Det är en hemlighet-☆"

Det verkar som om hennes lärare hade varit Mikuni-sensei.

"Okej, jag kommer nu förklara reglerna runt Nybörjarstriden《Nya Vapnens Strid》, så spänn era öron och lyssna-☆"

Medan hon sa det satte Tsukimi-sensei sina händer på huvudet för att imitera kaninöron.

Trots att hon redan hade ett hårband med kaninöron, gör hon det här med flit för att det ska se ut som om hon har fyra kanin öron?

"Först och främst, schemat---lördag nästa vecka------alltså är det dagen före GW. Vi kommer göra det innan lovet börjar, så även om någon hamnar i sjukhus så behöver ni inte oroa er för att missa något♪"

Det lät inte bra.

"Det kommer börja klockan 5, och sluta klockan 7; alltså kommer det pågå i två timmar. Signalen kommer vara klocktornets bjällra------. Och området kommer vara hela norra blocket.---"

"Norra blocket, alltså, här------------kommer vi kunna vara inuti skolan också?"

Tsukimi-sensei nickade och räckte upp tummen som svar på min fråga.

"Svaret är ja ♥ Varje 《Blaze》 har sina egna speciella attribut, så vi ger er alla chansen att tänka ut strategier för att matcha det. När ni slåss är det viktigt att ta terrängen i åtanke för att få ett övertag♪"

Det verkade som om det här skulle simulera en verklig strid så mycket som möjligt.

(Det som återstår är motståndarna.)

Av det jag sett under första veckan så är det Julie som står ut mest när det gäller ren skicklighet.

Men eftersom Julie är min 《Duo》 kommer jag inte slåss mot henne, och den näst starkaste motståndaren skulle nog vara Tachibana, följt av Tora, Rent styrkemässigt Tatsu, en kille som heter Kigami som har erfarenhet inom kampsport och en annan kille som heter Izumi som har mycket erfarenhet inom sport, och han har bäst förmåga att samarbeta i hela klassen.

(Om jag skulle gissa, tror jag att jag kommer möta---------)

"Okej okej, jag vet att ni alla vill veta vem er motståndare kommer vara............okej------♪"

Tsukimi-senseis leende täckte hela hennes ansikte och hon räckte upp sina armar i luften innan hon glatt sa.

"Alla är er motståndare ♥"

På den dagens lunchrast.

Jag, Julie, Tachibana, Hotaka, Tora och Tatsu gick till matsalen för att äta tillsammans.

Men när ämnet angående Nybörjarstriden《Nya Vapnens Strid》 kom upp suckade Hotaka dystert.

"Haa............vi har nyss bestämt vår 《Duo》 och ändå..............."

"Jag tror att det är just för att vi nyss har valt, Miyabi."

"Jag håller med Tachibana. Det har mening för att det händer just nu."

När jag höll med om det Tachibana sa, nickade Tora bredvid mig.

"De vill nog att vi ska få erfarenhet om en riktig strid så snart som möjligt. På lektionerna får vi lära oss om hur en 《Duo》 bör röra sig och agera, men det är meningslöst om inte kroppen får en chans att vänja sig vid det."

"Så vi ska vänja oss istället för att bara lära oss alltså."

"Fuun. Tidsperioden och storleken på slagfältet kommer göra det svårt att förutspå vad som kommer hända, och det kommer vara mer som en äkta strid."

"Tidsperioden? Nu när du säger det så kommer det vara ganska sent."

"30 minuter efter starten kommer solen börja gå ner, och mot slutet kommer det vara helt mörkt, och det kommer bli väldigt svårt att se något."

"Fuun."

Att kunna se tydligt är väldigt viktigt för mig.

Eftersom min 《Blaze》 är en 《sköld》, måste jag blocka min motståndares attack och komma nära, att slåss i mörker skulle inte vara bra för mig.

Men det är även en sådan situation jag önskar mig.

Att kunna ta chansen till vinst trots att oddsen är mot mig, är hur jag tror att man blir starkare.

"Så pass, det finns så många anledningar............jag förstår det men, vore det inte bättre att göra det här efter vi har blivit mer vana med vår 《Blaze》..............."

Vi har fortfarande inte fått några lektioner på hur man använder sin 《Blaze》.

Men även om det inte finns lektioner så betyder inte det att man inte kan träna med sin 《Blaze》.

"Miyabi. Det här kommer inte vara som antagningsceremonin där man åkte ut om man förlorade; så du behöver inte göra mer än ditt bästa. Efter skolan idag kommer vi även få tillåtelse att använda vår 《Blaze》, så du kommer få en chans att långsamt vänja dig."

Precis som Tachibana sa, kommer vi från och med idag och fram till Nybörjarstriden《Nya Vapnens Strid》 få tillåtelse att manifestera vår 《Blaze》 innanför skolans område så länge vi skickar in en ansökan.

Troligtvis, nej definitivt, kommer alla våra klasskamrater börja träna med 《Blaze》 efter skolan idag.

Det viktigaste att notera här, är att det inte är förbjudet att observera de andras träning utan tillåtelse.

Det stod information om alla elever i listan vi fick av skolan tidigare, men jag lästa aldrig riktigt igenom den.

För även om jag vet vad de har för vapen, kan jag inte förutspå hur de kommer använda dem. Därför är det mycket bättre att faktiskt se folk träna.

Man kan påstå att rent informationsmässigt har Nybörjarstriden《Nya Vapnens Strid》 redan börjat.

"Ärligt, det här kommer bli jobbigt........."

"Fuun. Ditt ansikte säger annorlunda, Tooru."

"Det gäller oss båda."

Jag såg fram emot att kunna ha matcher mot starka motståndare.

Det är nog bara på grund av min personlighet, och därför kan jag inte göra något åt det.

""Kokonoe-kun, och Tora-kun också, ni två ser så ivriga ut............Är det för att det finns ett pris.........?

"Det paret som får bäst betyg i Nybörjarstriden《Nya Vapnens Strid》 kommer få en chans att öka sin 《Level》 utan att behöva vänta till slutet av terminen."

För att nå en hög 《Level》 är det bäst att undergå 《Sublimations Ceremonin》 så många gånger som möjligt.

Men det var inte allt---------

"Det är inte bara för prisets skull, men jag kommer så klart inte förneka att det är en del av anledningen."

Jag svarade Hotaka, och riktade min blick mot Tora.

"Fuun. Det har gått ett och ett halvt år sen vi sist hade en allvarlig match."

"Aah. Bli inte utslagen innan jag får tag på dig, okej?"

"Det är vad jag tänkte säga."

Vi båda ledde utan fruktan, och vi slog löst ihop våra knytnävar.

"E-err..............."

"Fufu, det här är kanske ett förhållande som Miyabi inte förstår sig på. Men vad sägs om att vi också arbetar hårt så vi inte förlorar mot de här två, Miyabi?"

"U-un............men jag kanske bara blir en börda..............."

"Det är okej. Det stämmer att Miyabi just nu är svagare än de här två. Men i så fall behöver vi bara göra en plan för att begrava den svagheten. Och än viktigare, glöm inte att du har mig so partner. Det här är inte en en mot en strid, utan en strid tillsammans med din 《Duo》."

Tachibana verkade inte heller vilja förlora.

"------《Duo》............"

"Vad är det, Tooru?"

"Jag kom bara att tänka på en sak angående 《Duo》. Jag undrar vad det var som Ordföranden pratade om förut när hon sa 《Absolute Duo》............"

Jag hade hört ordet två gånger, när jag fick 《Lucifer》, och under ingångsceremonin.

"Fumu. Jag undrade samma sak och kollade i skolans broschyr tidigare, men det ordet nämndes inte. Det har troligtvis något att göra med 《Duo》 systemet, och eftersom ordföranden personligen tog sig tid att be att vi skulle uppnå 《Absolute Duo》 måste det vara något viktigt.................."

"Fuun. Bevisar inte det här att hon bara ser oss som försökskaninerlevande experiment?"

"En försökskanin...?"

Julie höjde sina ögonbryn då hon hörde Toras sarkastiska kommentar.

"Ah, ursäkta honom, Julie. Det är inte kul att bli kallad en försökskanin men------"

"Nai. Det är inget problem alls.................."

"Vad var det då du reagerade på?"

"Kaniner. Jag tycker om kaniner, men jag gillar hamstrar ännu mer."

Julie sa något helt ur sammanhang, och det fick mig nästan att ramla ur min stol.

............Tatsu hade pratat i sin egen takt och skrattat under hela lunchen, så vi lämnade honom ur samtalet.

"Tooru, det börjar bli dags att sova."

Julie satt tyst på min säng och såg liten ut.

Ifall Julie hade en svans skulle den nog göra stora svängar fram och tillbaks. Så kändes stämningen.

"..................Menar du tillsammans igen?"

"Jaa---♪"

Jag började bli snurrig när jag såg Julies nickande figur.

"Okej då, god natt, Julie."

"God natt, Tooru."

Mitt hjärta slog helvilt på samma sätt som dagen innan, och jag försökte lugna ner mig så att inte Julie skulle märka något.

Lamporna var släckta, och vi låg sida vid sida i sängen.

(Uh! I-Igen.........!!)

Naturligtvis greppade Julie tag i min tröja, och än en gång somnade hon i den ställningen.

Och än en gång kunde inte jag sova på grund av det.

Men den här gången kände jag mig lugn.

Det var kanske för att det här var andra gången, men mer än så---------

(Otoha...............)

Julies sovande figur påminde mig om min avlidne syster.

När jag var liten brukade jag sova tillsammans med henne.

"Hn........."

Jag la en hand på Julies huvud och strök lätt hennes hår.

Julie är inte Otoha.

Men trots det kände jag att nostalgin värmde mig.

Men------

*Tätt*

Min arm blev åtklämd igen ikväll, och jag blev påmind om att Julie inte var min syster.

(I-igen, mjukheten blir! De trycks mot mig! Uwah, ä-ännu hårdare! G-gör inte så här mot mig, Julie---------------!!)

Och än en natt gick jag utan sömn.

Veckan tog slut, och det blev helg.

Inför Nybörjarstriden《Nya Vapnens Strid》 var jag och Julie i gårdsplanen idag igen, och vi hade en övningsmatch med 《Blaze》.

Det fanns många som tänkte ut taktiker eller övade kombinationsattacker, men jag och Julie var mer fokuserade på att lära känna varandras stilar.

Vi utbytte näve och svärd. Spelet om försvar och anfall fortsatte.

Men snart kunde man se åt vilket håll matchen var på väg.

Julies extremt snabba attacker försatte mig gradvis i större och större knipa.

(Kuh, det är inte bra om det här fortsätter. Jag skapar lite avstånd till att börja med...............!)

Och i det ögonblicket jag backade undan.........

"---------!?"

Mina ögon spärrades upp av förvåna när jag såg 《Svärdet》 som flög mot mig.

Hon kastade 《Svärdet》 som var hennes egen 《Själ》---------Jag lyckades knappt skydda mig själv från den överraskande attacken men.............

"Schack matt."

Matchen avslutades då det andra 《Svärdet》 hastigt placerades framför min hals direkt därefter.

"Jag förväntade mig inte att du skulle kasta 《Svärdet》."

"Jag har två, så jag tänkte att det vore okej att kasta ett av dem."

Jag förvånades av Julies kreativitet------eller kanske galenskap.

Eftersom hon är självlärd har hon ingen begränsad stil, och det gick inte bättre för mig oavsett hur många gånger vi slogs.

"Ska vi ta en liten paus?"

"Jaa---"

Julie avslutade träningsmatchen med en bugning, och atmosfären runt henne försvann helt.

Hon gick från att vara en vildsint krigare till att vara en liten, lugn och tystlåten flicka.

Det var som om hon inte var samma person.

Det måste vara för att hon lägger ner otroligt mycket koncentration på striden.

(Nu har jag förlorat fyra gånger i rad............vi var åtminstone jämnstarka när vi tränade utan vapen............)

Jag må ha blivit överväldigad första gången, men i slutändan är jag tränad i att slåss utan vapen, så om vi hade en vapenlös match nu så skulle det troligtvis vara jämnt mellan oss.

Men när det gäller 《Blaze》 träning förlorar jag mot Julie nästan varje gång.

Julie var otroligt snabb till att börja med, och hennes räckvidd ökas när hon håller sina vapen. Eftersom hon har två svärd och är självlärd är det nästan omöjligt att förutse hennes attacker.

(Om inte jag blir starkare så.........)

"Tooru."

"Vad är det, Julie?"

"Vad sägs om att använda din sköld annorlunda och fokusera på anfall och försvar separat?"

"Vad menar du?"

Jag förstod inte vad Julie försökte antyda, och när jag frågade bad hon mig sträcka fram min hand.

Jag gjorde som hon sa, och hon använda sin högerhand för att knuffa undan min arm, och sen------

"Ai1"

Samtidigt rörde hon sig framåt, och hon ställde sig precis framför mitt bröst.

Hon var så nära att hon nästan knuffade mig.

"Tou2------och, så här."

Julie kollade upp mot mig efter hon sa det.

"...................................."

Henne ansikte är så nära.

............det här korta avståndet, det är nästan som om hon är på väg att kyssa mig---------

(Vänta lite, vad är det jag tänker!?)

"Jag gick för nära, det här kanske är bättre."

Julie tog ett halvt steg bakåt utan att lägga märke till mitt sinnestillstånd.

(Du var verkligen för nära............)

"S-så vad var det där.........?"

"Det var ett exempel på hur Tooru kan gå nära efter att han blockar en attack, men du är fortfarande sårbar medan du går fram. Risken är hög, men om du kommer nära kan du attackera med MjölnerÅskgudens Hammare."

"MjölnerÅskgudens Hammare?"

"Det här."

Julie tog en ställning som om hon skulle skjuta pilbåge.

"...............men vad är det för namn?"

"Det är vapnet som guden Tor använder."

"......så pass........."

Av någon anledning hade Julie namngett min attack.

Det åsido, jag försökte lugna ner mig själv, och jag insåg att det Julie sagt påminde mig om något.

"Under ett svärds klinga finns helvetet, men tag ett steg framåt och du kommer finna dig i paradiset............"

"------?"

Julies huvud lutades, och *Chirin* som vanligt kunde hennes bjällror höras.

Det är ett ordspråk som en viss samuraj en gång använde. Det har samma betydelse som taktiken Julie nyss beskrev.

Att studera motståndarens andning och gå fram till hans bröst i samma ögonblick som han anfaller, och på så vis attackera och blockera samtidigt.

Att gå framåt ökar risken, men det är lättare att blocka en attack på nära håll.

Och efter jag blockar attacken kommer jag ha ett tillfälle för motanfall, precis som Julie sa.

"Tack för rådet Julie. Förlåt men, vill du hjälpa mig att träna på det?"

"Jaa---"

Julie nickade och ledde smått innan hon skapade avstånd mellan oss.

Efter att vi parade ihop oss som en 《Duo》 visar Julie ibland sitt leende.

Jag tog det som ett bevis på att hon litar på mig, och trots att jag inte säger det högt så gör det mig väldigt lycklig.

"Är du beredd, Tooru..................!?"

Men, att läsa av mönster i motståndarens andning är lättare sagt än gjort. Det är inte något man kan bemästra på bara en dag.

"Vad är det, Tooru?"

"Det kanske är möjligt om jag kan göra det till en situation där det är lättare att läsa av andningsmönster, men det här är fortfarande väldigt svårt..............."

"Vi får fortsätta försöka."

Julie knöt ihop båda sina händer bestämt.

"Aah, jag håller med."

Det är svårt att säga om jag kommer hinna bemästra det innan Nybörjarstriden《Nya Vapnens Strid》.

Men trots det gjorde jag det till ett mål, och vi kunde nöjt avsluta dagens träning trots att jag inte gjort några större framsteg.

"Ah..................Ko-Kokonoe-kun, Julie-chan. Kom ni nyss tillbaks?"

"Jaa---. Är Miyabi på väg ut?"

"U-un............"

När vi kom tillbaks till elevhemmet stötte vi ihop med Hotaka, och vi bytte av varandra, för det verkade som om hon var på väg ut.

"Förbereder du fortfarande inför Nybörjarstriden《Nya Vapnens Strid》?"

"Eh? Ah, något åt det hållet............"

Som Tachibana hade sagt tidigare, verkade det som om de skulle kolla runt i skolans område för att få ett geografiskt övertag.

"Så pass. Solen är på väg att gå ner, så var försiktig."

"Kämpa, Miyabi."

"Un.........Tack, Kokonoe-kun, Julie-chan."

Hotaka nickade mot oss och joggade ut.

"Hon arbetar verkligen hårt, den där Hotaka."

"Vi kommer inte kunna ta det lugnt heller."

Julie knöt ihop sina händer, som om hon plötsligt hittat ny motivation.

Men det såg konstigt ut eftersom hennes uttryck inte ändrades, och jag råkade fnissa lite, och Julie la huvudet på sned och kollade frågande mot mig.

"------?"

Det är fyra dagar kvar till Nybörjarstriden《Nya Vapnens Strid》------------klockan som signalerade slutet på andra timmen ringde, och suckar läckte ut ur alla i klassrummet.

"Haa...............det är äntligen slut.............."

Även om de säger att skolan är centrerad runt stridskonst, så finns det så klart vanliga ämnen också.

På mornarna har det bestämts att vi ska ha vanliga lektioner i klassrummet i två timmar.

Och dagens ämne var, engelska............

Efter lektionens slut lade jag mig ner på bänken, och alla samlades runt mig.

"Fuun, vad ska du ta dig till om du ser ut så här redan nu? Vi har bara börjat."

"Om japanska människor talar japanska så är väl det okej..............."

"Errr, är det inte bättre att kunna tala engelska, Kokonoe-kun...............?"

"Precis som Miyabi sa. Det är viktigt att vi lär oss andra språk eftersom vi kanske kommer skickas till andra sidan havet efter vi går ut härifrån. De sa det under första lektionen. Haa..............."

".........Lättare sagt än gjort, jag har alltid varit dålig på engelska."

"Ahaha.........egentligen är jag också dålig på det........."

"Haa.........jag håller med, det är faktiskt jobbigt........."

"Fuun, varenda en av er är patetiska."

"""................"""

Tora, som har utmärkta betyg, sa bara en mening, men ingen av oss hade något svar.

".................Nu när jag tänker på det så har Julie lätt för engelska. Är det ditt hemlands officiella språk?"

"Nai. Det är ett språk som liknar engelska, men det är inte samma språk."

"Fumu............så betyder det att Julie kan tala tre språk?"

Julie svingade sitt huvud mot Tachibanas fråga.

"Det är sex olika språk."

""""Sex!?""""

Till och med Tora chockades av det stora antalet, och våra fyra röster lades ovanpå varandra.

"Gimles språk, Japans språk, engelska------och tre andra språk från norra Europa."

"De-det är helt otroligt........."

"De skandinaviska språken är ganska lika Gimles. Engelska lärdes ut i min skola och mamma lärde mig japanska. Däremot är det en annan fråga när det gäller litteratur............"

Julie hade visst svårt att skriva i språk som inte var hennes modersmål eller engelska.

Hon hängde sitt huvud besviket, trots att det var otroligt att hon kunde tala så många språk.

"Ju-Julie-chan. Nästa gång, är det okej om jag frågar dig om sakerna jag inte kan?"

"Jaa---. Om det är något som jag kan göra så hjälper jag gärna till."

"Är det okej om jag också frågar dig ibland.........?"

"Jag också, kan jag be dig om hjälp............?"

"Fuun. Jag skulle kunna hjälpa dig, Tooru."

"Nej, med tanke på Toras personlighet kommer det definitivt bli spartanskt och jobbigt, så jag tackar nej."

"..............."

"Just det, Julie. Förlåt om det är plötsligt, men det fanns en grej som jag inte förstod från lektionen nyss. Kan jag fråga dig om det?"

"Jaa---. Vad var det för något?"

Julie nickade och öppnade sitt eget anteckningshäfte.

Där hade hon skrivit vacker kursiv engelska, och---------mystiska hieroglyfiska ord.

"Vad är det här?"

"............japanska."

Julies ögon riktades skamset ner i bänken.

"Uu.................."

Att röra Julies smala vita ben är ganska---------nej, det är väldigt känslo-inducerande.

"Tooru?"

"A-aah........."

Julie lutade förundrat sitt huvud, men jag sa att det är okej och jag rörde hennes mjuka hud och händer.

(Hon är så mjuk............vänta, vad är det jag tänker!!)

Detta var en del av en lektion.

Det är två dagar kvar till Nybörjarstriden《Nya Vapnens Strid》, och himmelen täcktes av trista gråa moln.

Fjärde lektionen, vi var i klassrummet och lärde oss första hjälpen---------vi övade på att applicera förband.

Efter att ha blivit visade flera sätt att applicera förbanden fick vi tillfälle att öva på vår 《Duo》 men---------------

(Även om det är en del av lektionen...............)

Som förväntat var det inte enkelt att röra vid en tjejs bara fötter.

Tack vare det slog mitt hjärta fortare än vanligt.

"Ah.........Tooru, du glömde ett steg."

"Va? Är det inte så här.........Buh!?"

Jag lyfte mitt huvud, men när jag rörde min blick från hennes ben till hennes ansikte fick jag panik.

Eftersom hennes kjol hade vikts upp farligt mycket.

"------?"

Jag riktade mina ögon hastigt ner mot hennes ben igen, och jag skakade på huvudet för att försöka glömma bort det jag såg.

(Ho-hon är så försvarslös. Det här är bara för mycket...............!!)

Det här var inte första gången jag tänkte det. Julie brukar gå lättklädd i rummet när det är varmt, och hon är inte rädd för att föra sitt ansikte nära mitt. Julie är ganska försvarslös när det gäller killar.

Och det är inte som om hon aldrig känner att något är pinsamt, eftersom jag såg henne rodna när jag råkade se henne byta om............

(Jag har verkligen ingen aning hur hon tänker.........nej, men jag kan nog vara säker på att hon ser mig som en fader-figur.)

"Tooru?"

"Ah, fö-förlåt. Jag försökte komma ihåg hur jag skulle göra det här---------Buh!?"

Jag försökte kolla på Julies ansikte, och jag gjorde samma misstag igen.........

Efter en stund började alla bli färdiga, och Tsukimi-sensei klappade ihop sina händer *Pan**Pan*, och hon gav oss nästa instruktion.

"Okej-------, nu kan ni gå vidare och göra samma sak med en annan person som inte är er 《Duo》---♪"

(Tack och lov..................Det är verkligen uttröttande att göra det här med Julieen tjej som partner...........)

Jag suckade lättat efter att ha hört Tsukimi-senseis enstaka mening, och jag hörde Hotaka ropa på Julie.

"Ju-Julie-chan. Ska vi två göra det tillsammans.........?"

"Jaa---. Jag litar på dig, Miyabi."

(Jag gör det väl med Tora------)

"Vänta, va? Var är Tora?"

Tora, som hade suttit nära mig. var försvunnen, och jag kunde inte hitta honom även när jag kollade runt i klassrummet.

"Vad är det du säger, Kokonoe? Tora och Tatsu blev utslängda ur klassrummet för att de bråkade högljutt med varandra. Märkte inte du det?"

Tachibana såg ut som om hon redan hade tröttnat på mig, och jag kunde bara svara med ett snett leende.

Det verkade som om jag var ännu mer nervös än jag hade trott.

(I så fall får jag väl öva med någon annan............)

Jag tänkte det, men alla andra killar hade redan parat ihop sig.

De ända som var kvar var alltså------

"Det ser ut som om alla andra har parat ihop sig redan. Vad sägs om att vi två gör det här tillsammans, Kokonoe?"

"Eh, a-aah............"

Eftersom jag hade en tjej som partner igen skulle jag säkert känna mig nervös även efter lektionens slut. Jag suckade---------och snart därefter insåg jag att det var värre än så.

"Vad är det, Kokonoe? sätt igång och börja nu."

(Äv-även om du säger det så.........)

Nästa instruktion beskrev hur man lindar förband när axeln har gått ur led, men det här var mycket svårare än vad jag trott.

Linda först runt armen, och sedan ett varv runt bröstet------denna process upprepas flera gånger, men............det innebär att mina händer var farligt nära vid att röra utbuktningarna vid hennes bröst.

Tachibana hade näst störst bröst i klassen, och det jag gjorde var mycket enklare sagt än gjort; därför kunde jag inte koncentrera mig ordentligt och jag tog i för hårt så att Tachibana fick svårt att andas.

"Haa, fuu, hn haaa............Kokonoe, hnn.........det är lite, hårt."

Som om inte det vore nog, så gjorde jag ett misstag i lindningen, och det fick förbandet att framhäva hennes bröst ännu mer; och tillsammans med hennes oregelbundna andning bildades en märkligt erotisk figur framför mig.

"Oya Oya? Kokonoe-kun. Tänka sig att du skulle göra något så här sjukt redan nu. Kunde du inte nöja dig med att göra det här normalt---?"

Direkt efter att jag insåg det, sa Tsukimi-sensei något helt onödigt.

"Vadå sjukt............?"

"Det kanske är din preferens men, om du nu vill binda ihop henne för att framhäva hennes bröst så får du allt göra det utanför lektionstiden, okej---?"

"---------!?"

Hon gav alla sin egen spekulation, och Tachibana insåg situationen hon var i------

"A-att du skulle ha nöja av att förolämpa någon på det här viset............Din skamlöse man!!"

"Det är ett missförstånd---------!!"

"Din skamlösa pervers------------!!"

Trots att jag försökte förneka det, vägrade Tachibana lyssna, och hon stormade ut ur klassrummet.

"Ahahahaha☆ det är bäst att du skyndar dig och springer efter henne, annars kommer missförståndet bli ännu värre, Kokonoe-kun♪"

"Vems fel tror du att det här är!!"

Jag skrek åt Tsukimi-sensei som stod och flinade med stängda ögon, innan jag jagade efter Tachibana ut ur klassrummet.

"Ooh, ungdom ungdom~☆"

Jag kunde höra hennes lyckliga röst från klassrummet.

(Aah Varför! Varför är den människan min klassföreståndare............!!)

Det blev kväll, och det började regna.

Tack vare det avslutade jag och Julie våran match tidigt och gick tillbaks till matsalen, men------

"Ah............Tachibana..............."

Efter middagen ville jag röra på mig lite mer, men jag hann bara halvvägs till träningsrummet innan jag såg Tachibana bland en grupp elever i elevhemmets lounge.

"Mu...............? ------------uh! Koko-Kokonoe-kun....................."

Efter att hon vänt sig mot mig började Tachibanas ansikte att rodna och hon blev uppspelt.

"J-jag är verkligen ledsen över det som hände i eftermiddags, Kokonoe. En sådan förolämpning inför alla------"

"Nej, det är okej. Och, bara utifall tänker jag säga det här, du behöver inte gå ner på knä. ............Förresten Tachibana, vad gör du här inne? Shogi?"

I loungen fanns det TV, bord, stolar och soffor. Det var ett rum som var öppet för eleverna att kunna slappna av i, och det var fyllt med tidningar, manga och spel som täckte hyllor på väggarna, och det fanns även ett manga café som försåg eleverna med så mycket godsaker och drycker som de kunde önska sig.

I den loungen satt Tachibana med en bok i ena handen och hon hade en Shogi-bräda framför sig.

"Aah, det är Shogi problem."

"Är det intressant?"

"Fufu, det finns väl ingen anledning för mig att göra det om det inte vore intressant. Vill du också testa, Kokonoe?"

"Jag ger upp redan nu. Jag är inte bra på att använda mitt huvud."

"Fumu. Ja du framstår som sådan."

"...............du är också dålig på engelska dock."

"En-engelska är det enda jag är dålig på."

Det var sant, till skillnad från mig som är dålig på allt utom fysiska aktiviteter, så klarar sig Tachibana bra i alla ämnen utom engelska.

Men, än viktigare just nu var------

"Uh..............."

Tachibana korsade armarna medan hon kollade på mig, och hennes stora välformade bröst framhävdes då de vilade på hennes armar.

Mina tankar drogs tillbaks till eftermiddagens händelser, men personen i fråga, Tachibana, verkade inte inse något.

"Är det något fel, Kokonoe?"

"N-nej ingenting...............men jag är lite förvånad över att du tycker om Shogi."

"Jag kände att mina kinder blev varma, och jag bytte tillbaks ämnet till Shogi för att hon inte skulle märka något."

"Fufu, jag kommer från en viss kampsports dojo, och jag tränar för att en dag ta över den. Men lärlingarna där är nästan bara äldre män, och de spelar Shogi hela tiden som de inte tränar."

Tachibana stängde boken med ett varsamt leende.

"Det börjar bli dags för mig att gå tillbaks till mitt rum. förlåt om jag uppehöll dig."

"Oroa dig inte. Det var jag som gick fram till dig till att börja med."

"Okej, då ses vi imorgon."

Tachibana städade upp efter sig, och hon gick sedan ut ur loungen.

(Jag ska väl fortsätta till träningsrummet som planerat------------hn............?)

när jag gick ner för trappan till nedervåningen såg jag Hotaka.

Men hon försvann innan jag hann säga något.

(Hon såg ut att vara på väg ut. Jag undrar vad hon ska göra i det här regnet.)

Jag var ganska intresserad, men jag fortsatte till träningsrummet.

Och där glömde jag helt bort Hotaka, men---------

Ungefär en timme senare, när jag satt och läste en tidning efter att jag tränat färdigt, kom Hotaka tillbaks till elevhemmet.

...............det verkade inte som om hon tagit med sig ett paraply, för hela hon var dränkt i vatten.

"Hotaka. Var har du varit, du är helt dyngsur."

Nu var jag verkligen nyfiken, och den här gången hann jag ropa på Hotaka.

"Eh? A-ara.........Kokonoe-kun, vad gör du här.........?"

"Jag håller på att ta en paus...............så, Vad har Hotaka gjort?"

"Uu.........E-err..............."

Hotaka verkade ha svårt att säga det, då hennes blick flyttades mellan mig och golvet---------

Efter en stund svarade hon försiktigt.

"S-sprungit............"

"Så pass, sprungit alltså......"

Det var därför hon hade varit ute i en timme.

"Vänta, Sprungit!? Så här sent och i regnet, i mer än en timme!? Trots att du redan sprungit på lektionerna idag!?"

"U-un........."

"Ah.........men då, den gången------när jag och Julie gick förbi dig vid ingången och du var på väg ut, gick du ut för att springa då också............?"

"U-un........."

"Varför i hela friden..............."

"..........................E-egentligen var det då...............ha............haa......atchoo"

"Ah............förlåt, jag borde inte uppehålla dig."

Hotaka måste ha varit frusen om hon började nysa.

"Fö-förlåt. Är det okej om jag kommer tillbaks efter att jag har tagit ett bad?

"Ja, självfallet. Jag väntar här."

"Förlåt att du fick vänta, Kokonoe-kun. Förlåt att det blev så sent."

Det hade gått 30 minuter, och Hotaka, vars kinder var röda efter hennes bad, kom tillbaks till loungen.

"Jag satt och läste, så det.........gör inget........."

Jag vred på huvudet mot Hotaka, och jag lade ner tidningen på bordet, men------------

"Är det något fel, Kokonoe-kun?"

"N-nej......"

Det var kanske för att hon nyss badat, men hennes kläder---------hon hade på sig en tunn T-shirt som var genomskinlig, och hennes rosa underkläder var synliga------

*PAN!*

Jag slog mina kinder med båda händerna för att sluta tänka på det.

"Hyaa!? ............Va-vad gör du, Kokonoe-kun?"

"Nej, jag försökte bara motivera mig själv........."

"Mo-motivera? håller inte du på och vilar?"

"Jag motiverade mig själv att vila."

"............Är inte Kokonoe-kun lite konstig?"

"Kanske."

I det här läget vore det bättre om Hotaka tycker att jag är lite konstig.

"Så, du har alltså börjat springa?"

"Ah, un. Jag har börjat springa 20 kilometer varje dag........."

"Även de dagar som du springer på lektionerna?"

"U-un.........för att använda min 《Blaze》 behöver jag kondition, så............"

(Kondition......?)

Nu kom jag att tänka på det, men jag vet inte vad Hotaka har för slags 《Blaze》.

Det borde vara skrivet på listan vi fått, men jag hade bara skummat igenom killarnas profiler, så jag hade ingen aning vad Hotaka hade för 《Blaze》.

(Ah, jag kommer nog få reda på det ifall jag möter henne i Nybörjarstriden《Nya Vapnens Strid》.)

"På tal om det så har väl din maraton tid förbättrats på senaste? Det verkar som om din träning verkligen lönar sig."

De senaste dagarna har Hotaka börjat nå målet innan himmelen byter färg.

Hon hade förbättrat sin kondition otroligt fort, men jag visste inte att hon hade tränat så mycket i hemlighet.........

"Du kämpar verkligen hårt, Hotaka."

"U-un........."

Hotakas kinder var fortfarande röda efter hennes bad; hon kollade neråt och tvinnade ihop sina fingrar.

"Det är tack vare Kokonoe-kun."

"Jag?"

"Un. Den där dagen sa du till mig, att försöka springa lite mer..........."

"Det känns dock som om du inte springer bara lite mer."

"Fufu. Det är för att Kokonoe-kun sa att han sprang mycket och blev snabb............så jag tänkte att jag också borde springa mycket........."

"Hotaka........."

"Kondition är något man förbättrar ju mer man springer..................och det har inget med talang att göra, eller hur?"

Hotaka visade ett leende efter att hon sa den meningen.

Det verkade nästan som en lögn att hon blygsamt hade försökt undvika ögonkontakt när vi först träffades.

Men Hotakas leende försvann och hennes tonläge ändrades när hon sa nästa mening.

"Jag.........har inget speciellt. Vare sig det är studier eller sporter finns det många saker som jag är dålig på............därför, om jag hade en sak som jag är bättre på än alla andra, något som jag kan skryta om, så har jag alltid trott att det skulle vara underbart."

Hotaka såg så allvarlig ut så jag var tvungen att hålla öronen öppna och vara tyst.

"Det var därför, jag blev lycklig när jag hörde att jag hade 《Adapt》. När jag hörde att det bara var en person på tusen som hade den så höjde det min anda. Men...............efter att jag kom till Kouryou insåg jag att det ändå inte var något för mig, och i slutet hade ingenting ändrats, trots att jag hade 《Adapt》............"

Hotaka skakade sitt huvud lätt, och kollade på mig.

"Men Kokonoe-kun sa att talang inte spelar någon roll, och att jag definitivt kommer bli bättre så......Jag har fortsatt sprungit varje dag."

"...............det här börjar kännas pinsamt på något vis."

Jag kliade mitt huvud och kollade undan, och Hotaka skrattade åt mig.

"Den gången då jag var nere, blev jag väldigt lycklig när du sa det du sa till mig."

"Haha. Om något sånt är allt som krävs för att göra dig lycklig så kan jag säga om det när du vill."

"Menar du det? Så om jag känner mig deprimerad igen, kommer du då säga något för att muntra upp mig igen?"

"Självklart. Om du mår bättre bara av att jag säger något till dig så är det klart att jag gör det om igen."

"Ah......un. Det är ett löfte."

Den tysta Hotaka visade mig ett leende som påminde om en stor blomma.

När jag såg det leendet blev jag verkligen lycklig att jag valt att prata med Hotaka den dagen.

Efter det fortsatte vi tala med varandra tills elevhemmets vaktmästare kom och sa till oss att det var dags att släcka lamporna, så vi var tvungna att gå tillbaks till våra rum.

"Okej, låt oss båda göra vårt bästa inför Nybörjarstriden《Nya Vapnens Strid》."

"U-un."

När jag tog farväl framför trappuppgången, gick Hotaka upp några steg innan hon vände sig om igen.

"E-err, Kokonoe-kun. J-ja-jag har en begäran............!"

"Begäran?"

*Bun**Bun* Hotaka nickade våldsamt.

"J-jag vill att du använder mitt förnamn. Mi-Miyabi......! A-alla mina vänner kallar mig det.........! De-det är därför, därför............"

"Jag förstår. I så fall får du gärna kalla mig Tooru."

"Ah............u-un."

"Då ses vi imorgon, Miyabi."

"God natt, To-Tooru-kun............"

Miyabi vinkade med ett leende innan hon började gå upp för trapporna lätt.

Till och med hennes rygg såg ut att vara på bra humör.

Del 2

"Jag är tillbaks."

"Vad gjorde du ute så här sent, Miyabi?"

Tomoe flyttade sin blick från boken hon läste, och kollade på Miyabi som nyss kommit tillbaks.

"Mu.........?"

"Vad är det?"

"Nej, jag tyckte bara att du såg ut som om något bra har hänt."

"Eh!? J-jag tror inte att det har hänt något särskilt dock............"

Miyabis kinder var röda, och hon verkade vara uppspelt.

Tomoe förstod så klart direkt att något hade hänt.

(Om hon själv säger att inget har hänt så vore det nog okänsligt att fråga mer.)

Tomoe ledde smått medan hon vände tillbaks blicken till sin bok.

Men egentligen tänkte hon på sin rumskamrat som nyss kommit tillbaks.

Efter antagningen hade Miyabi varit orolig om hon skulle klara av träningen, och hennes uttryck var alltid mörka.

Men, en dag blev hennes psykologiska tillstånd plötsligt positivt.

Eftersom de alltid var tillsammans så var Tomoe så klart den första som märkte det.

(Men, jag skulle ljuga om jag sa att det inte stör mig.)

Tomoe tänkte det när hon kollade på Miyabi som låg i sängen på bra humör.

Efter en stund släcktes lamporna, och ljudet av Tomoes lugna andning kunde höras från den nedre sängen.

Miyabi, som låg i den övre sängen, hade dock inte somnat än.

Hon borde ha varit trött, men hon kunde inte sova när hon tänkte på det som hade hänt nyss.

(Tooru-kun............)

Hon började le varje gång hon tänkte på Tooru.

Fram tills nu hade Miyabi alltid haft svårt med det andra könet.

Men Tooru var annorlunda.

Han hade inte skrattat åt Miyabi, och han hade till och med hjälpt henne att ta sig framåt.

(Jag hoppas att morgondagen kommer snart...............)

När hon tänkte det började hennes hjärta slå snabbare av någon anledning.

Miyabi visste fortfarande inte varför hon drogs till Tooru.

Orförklaringar

Back to Chapter 4

Return to Main Page

Forward to Chapter 6