Absolute Duo (Swedish):Volume 1 Chapter 2

Kapitel 2 『Jag är intresserad i dig』

Del 1

Kouryou Akademin------

I den norra delen av Tokyos hamn finns en ö som man enbart kan få tillträde till via järnvägen som sträcker sig över havet.

Hela ön omringas av en gigantisk mur, med en stor port på framsidan. Och över muren tornar sig ett gigantiskt klocktorn som kan ses sträcka sig mot molnen.

Skolan och elevhemmet som fanns där inne var byggt i västerländsk stil, och det kändes fel att kalla det en skola. Jag och Tora gick längs den västra korridoren för att ta oss till klassrummet.

"Guh.........!"

"Är det något fel?"

Ett tyst stön läkte ur mig från smärtan som fortfarande anföll min kropp, och Tora kollade betvivlande på mig.

"Jag har fortfarande ont efter striden."

Orsaken var förmågan jag hade använt mot Imari.

Förmågan jag använde var ursprungligen bara tillämpad av stora män med mycket muskler, och med min mellanstora kropp blir bördan för mig ganska stor trots att jag bara använde den en gång. Förmågan var som ett dubbeleggat svärd. Å ena sidan kan den orsaka otrolig skada mot den jag använder den mot, men å andra sidan kommer jag inte kunna röra mig som vanligt ifall jag använder den två gånger.

"Jaha, så det betyder att du är en amatör?"

Tora svarade med en förolämpning.

"Kan du inte säga det på ett snällare sätt---"

"Nej."

Svaret kom omedelbart.

"Förresten vill jag fråga en sak angående den förmågan. Varför använde du aldrig den när du tränade med mig? Våga inte säga att du aldrig slogs allvarligt mot mig!"

Tora fortsatte ställa frågor, och jag kunde inte göra annat än att hastigt slänga mitt huvud fram och tillbaks i förnekelse.

"Nej nej! Jag lärde mig det där nyligen------efter det att jag inte kunde träffa Tora längre."

".........Okej. Det är sant att du inte skulle hålla tillbaka i onödan. ............Trots att du är en idiot."

Tora visade ett glatt leende, men den sista delen var helt onödig.

(Aja, det är väl bäst att jag inte säger emot.)

"Men glöm det, det var så längesen jag såg dig Tora. Jag hade aldrig trott att jag skulle träffa dig här."

"Hehe, jag tänkte säga detsamma."

Innan jag kom till skolan hörde jag att bara en av över tusen personer hade 《Adapt》.

Därför hade jag inte förväntat mig att jag skulle träffa någon bekant häri Kouryou Akademin

Däremot var det definitivt betryggande att veta att det fanns någon jag kände här.

"Tooru, i auditoriet förut, under ingångsceremonin---------"

"Ah, jag tror det dr är klassrummet."

Vi nådde ettornas klassrum i slutet av korridoren.

"Åh, förlåt. Vad var det du försökte säga------"

"Du där!"

"Hmm?"

Någon avbröt när jag frågade vad Tora ville mig.

När jag kollade dit, fanns där en vacker tjej med långt hår som stirrade rakt på mig.

(Den här tjejen......... var har jag---------)

Hon hade inte bara ett vackert ansikte, utan även en otrolig stil, och hon verkade vara vuxen trots att hon inte var äldre än mig. Hennes mest utmärkande drag var dock hennes atmosfär. Hon omringades av en aura som skrek värdighet, och den gjorde det omöjligt att inte lägga märke till hennes kraftfulla befintlighet.

"------------Ehh, om inte jag minns fel, så var det väl du som satt bakom oss under ingångsceremonin."

Ja, hon som talade med mig var samma tjej som hade varnat oss att vara tysta under ceremonin.

"Var det någonting?"

när jag frågade henne, gjorde tjejen ett komplicerat uttryck.

"..................Ingen hade trott att det skulle finnas en sådan tradition här. Därför bör du inte känna dig nere, utan istället röra dig rakt framåt i den här akademin. Jag tror det är enda sättet för dig att se henne i ögonen när den tiden kommer."

Errr, va...............?

"Det var allt."

Trots att jag inte förstod vad hon menade, vände flickan ryggen mot mig och gick in i klassrummet.

"Vad handlade det där om...............?"

"............Tooru. Din motståndare förut------ jag tror hon hette Imari. Tjejen nyss menade att om du ångrar att du besegrade henne måste du jobba hårt för hennes skull."

"Jaha, det var det hon menade.................."

Hon hade kanske sett mig och Imari prata vänligt med varandra eftersom hon satt bakom oss.

Det kanske var därför hon oroade sig för mig, och undrade ifall jag var deprimerad.

Jag är okej, för jag har redan lovat Imari samma sak. Men tack för att du oroar dig, Tora

"Varför tackar du mig? säg det till den där tjejen."

"Det är sant. ---------Förresten Tora, vad var det du ville säga till mig förut?"

"..................Jag vet inte. Kom med in nu. ...............Allt jag ville säga har redan blivit sagt."

"A,aah............"

Jag följde Tora som plötsligt blev tjurig av någon anledning, och vi gick in i klassrummet.

När jag gick in i klassrummet såg jag att bänkarna som stod på rad inte var som de personliga små borden jag var van vid från grundskolan, utan de var bredare bänkar avsedda för två personer.

Vi satte oss ner vid olika bänkar nära ingången och väntade på att klasstiden skulle starta.

Alla nya elever hade inte samlats än---------det verkade som om en del av dem hade skadats fysiskt under ingångsceremonin, och de höll på att bli behandlade------så det fanns fortfarande tid innan något skulle börja.

Alla andra gjorde som vi och satte sig någonstans, det fanns några tjejer som pratade med varandra, och några killar som redan satt och sov. Alla var förvånansvärt avslappnade medan de väntade på att klasstiden skulle börja.

Men, stämningen ändrades helt när en viss person gick in i klassrummet. Alla tappade sina ord, och rummet blev tyst.

"Vad är det?"

Vi kollade mot personen som stod vid ingången. Situationen var precis som den i auditoriet innan ingångsceremonin började.

"Den där tjejen............"

Vi båda förstod direkt.

Personen som fick klassens uppmärksamhet var flickan med silverfärgat hår.

"Känner du henne?"

"Nej, det är inte som om vi känner varandra men........."

Nu kom jag ihåg att Tora satt och sov när hon gick in i auditoriet.

"Jag såg henne slåss under ceremonin förut. Hennes sätt att röra sig och hennes svärdskonst var rätt så imponerande."

"Hou......... Det låter intressant."

Tora hade ett leende som om han ville utmana henne till en duell.

(Den här killen är fortfarande samma gamla blodtörstiga snubbe som han alltid var............)

Efter att ha tänkt det, flyttade jag min blick tillbaka till silverflickan.

Precis som i auditoriet ignorerade hon allas blickar medan hon kollade runt i klassrummet tills------hennes rubin ögon stannade på något.

På mig.

(Eh...............?)

Våra ögon möttes.

(Det är väl bara ett sammanträffande............?)

Men, när jag val tänkte det lyfte silverflickan sina ögonbryn------

"Tooru"

.........Nej, hon sa det. Det var mitt namn. Hon sa nyss mitt namn.

(Hur vet hon vad jag heter............?)

Det var den första frågan jag ville ställa.

Jag hade inget minne av att jag kände några utlänningar.

(............Vänta lite? Kollade inte hon på mig under ingångsceremonin också............)

Jag hade aldrig talat med henne tidigare, så jag hade ingen aning varför hon visste mitt namn.

Silverflickan stirrade på mig, och hon började gå innan jag hade fått svar på någon av mina frågor.

*Chirin* Till ljudet av bjällrorna svajade hennes hår nere vid hennes höfter, och hennes ansikte var uttryckslöst.

Det var precis som om jag fick återuppleva scenen från auditoriet. Den enda skillnaden var vad som hände i slutet.

".................."

Silverflickan ställde sig bredvid mig och stirrade på mig en stund innan------hon nickade huvudet och satte sig ned.

På stolen bredvid mig.

Trots att det fanns många tomma platser, valde hon att sitta på stolen bredvid mig.

Och som om inte det vore nog------

*titt*.........*titt*

Hon försökte titta på mig i smyg då och då. Hon försökte nog göra det utan att jag skulle märka, men det var helt uppenbart.

Hela situationen var förvirrande.

En utlänning jag aldrig tidigare hade träffat och vars namn jag inte känner till började plötsligt säga mitt namn, och hon satte sig bredvid mig. Sedan började hon omgående smygtitta på mig. ------Hur skulle jag inte bli förvånad över en sådan situation?

Det var iallafall obekvämt att hon tittade på mig på det viset utan att jag hade minsta aning om vad som pågick.

".........Eh, ur-ursäkta mig."

"---------Uh"

*Chirin* Så fort jag bestämde mig för att försöka prata med henne, vände flickan bort sid huvud blixtsnabbt.

"..............."

Och bara sådär blev det tyst. hon verkade låtsas som att hon inte hörde mig.

(Suck. Jag får väl försöka hitta ett tillfälle att prata med henne senare.)

Jag försökte fördriva tiden genom att småprata med Tora.

Klassrummet blev som vanligt igen.

"..............."

*titt*............*titt*

Efter en stund hade hon börjat smygtitta på mig igen.

(Ärligt talat, vad är det som händer...............?)

Medan jag satt där och kände mig obekväm började resten av eleverna samla sig i klassrummet efter att deras skador blivit omskötta.

Strax därefter, när nästan alla nya studenter hade samlats------

"Hej Hej♪ Bra jobbat på antagningsprovet allihopa--☆ och grattis till er antagning till den här skolan--!"

Plötsligt kom en tjej in i klassrummet genom fönstret och skrattade högljutt.

Alla i rummet blev tysta medan tjejen ställde sig längst fram i klassrummet.

"Trevligt att träffa er! Jag heter Rito Tsukimi---♥ Jag är er klass nya mentor, så jag hoppas att vi kan behandla varandra väl i ett år---! Ni får gärna skippa artigheterna och bara kalla mig Usa-sensei---☆"

Det fanns inte någon i klassen som kunde svara, så vi satt bara tyst.

"......Araryan, är det något fel?"

Vår självutnämnda mentor kollade runt i klassrummet med förundran i blicken.

Hon drog till sig en annan slags uppmärksamhet än vad silverflickan gjorde, och hon såg allt för ung ut för att vara en lärare. ------De flesta av oss hade nog trott att hon var vår klasskamrat ifall hon hade på sig skolans uniform, då hon såg ut att vara från vår generation.

Hennes klädsel var dock det mest bisarra jag kunde tänka mig av någon som kallar sig en lärare. Hon hade på sig en uniform som en tjänsteflicka, och som om inte det vore nog hade hon också ett hårband med kaninöron på sig.

"Ha!? Kan det vara så att ni alla är fascinerade över hur söt jag är? Iyaaa---, Jag trodde att jag var van vid det här, men om alla nya elever stirrar på mig sådär är det klart att jag blir generad."

Den självutnämnda mentorn la sina händer mot kinderna och såg överdrivet generad ut, men---------

"Nej, vi var bara förvånade............"

"Jaha, ni var alla förvån---------Va, eeeeeehhhh!! Var inte ni helt fascinerade?"

Hon höjde sin chockade röst efter att hon hörde mitt muttrande.

"Jag vet inte vad du förväntade dig, men jag tror inte att du kommer få reaktionen du vill ha oavsett när eller var............"

"Men alla satt tyst och stirrade på mig♪"

(Är det verkligen okej att den här personen är vår mentor......?)

Det var tydligt att alla i rummet satt och tänkte samma sak.

"Tsukimi-sensei, Gör nu inte så att de nya eleverna blir obekväma."

Den som gav ord till våra känslor var en man mellan 20 och 30 år gammal som gick in i klassrummet genom dörren som vanligt. ------Det var mannen som hette Mikuni, som hade hållit i ingångsceremonin tidigare. Jag kunde höra folk sucka lättat från både höger och vänster.

"Tur att männen här verkar vara normala......"

"Aaree---? Mikuni-sensei, varför är du här?"

"Jag är här för att överse de nya elevernas lärare. Om du tänker spela dum så kommer jag flytta på dig."

"Det är helt okeeej. Lita på mig, det här kommer vara som att åka båt♪"

"Du kommer sjunka."

"Då så, vad sägs om att vi återhämtar oss och fortsätter med introduktioner allihopa---☆"

"........................"

Tsukimi ignorerade Mikunis kommentar helt och hållet, och vände sig istället för att prata med oss.

"Hej hej! Jag är Tsukimi Rito-chan. Jag är en ung tjej som precis har gått ut här på Kouryou Akademin nu i våras. Jag är kanske inte särskilt erfaren, men jag kommer ge mitt allt♪"

(18 år gammal alltså. Inte undra på att hon ser så ung ut------vänta lite, då är hon väl inte ens kvalificerad att vara lärare...............)

Jag tänkte det, men jag visste att det var meningslöst att söka efter något slags förnuft i en skola där en sådan sak inte existerade.

"Tsukimi-sensei gick ut med utmärkta betyg, och hon blev vald till att vara lärare i år. Om ni kan komma över hennes personlighet, så finns det inga brister i hennes färdigheter och kunskaper, så ni behöver inte oroa er."

Det hörde vi från Mikuni-sensei, och det hördes omedelbart suckar av lättnad i hela rummet.

"Hmm, JAg tror han nyss sa något elakt, så om ni alla ignorerar det kan vi gå vidare med bra tempo---...............Idag är dock bara första dagen, så vi ska bara snabbt gå igenom schemat för i år, och sen introducera oss☆"

"Men innan det, en varning angående 《Blaze》."

"Ah, just det just det♪ Errrr, ni får inte manifestera eran 《Blaze》 utan tillåtelse från akademin okej? Jag kommer bli väldigt arg om ni tar fram den som ni vill. Det var allt--☆ Så nu kan vi fortsätta med introduktioner."

Tack vare Mikuni-sensei, tog vi oss säkert fram genom första dagens klasstid------

Däremot fanns det ett annat problem.

Eller det var kanske inte ett problem, utan snarare ren nyfikenhet.

Det vill säga---------silverflickan.

Tjejen som satt bredvid mig fortsatte att stirra på mig mystiskt, och det var otroligt störande.

*Stirr*-----------------------------------------------------------------------------------------------------.

Om blickar kunde ta folks liv skulle jag lätt ha dött hundra gånger om vid det här laget.

Alla elever runt om oss var fokuserade på lärarens plattform, medan hon istället bara satt och stirrade på mig.

Hon trodde nog inte att jag hade märkt henne än, men man kan ofta känna av att någon stirrar på en så där intensivt.

hursomhelst hade jag ingen aning varför hon var så medveten om mig.

(Tror hon att jag är någon annan.........?)

"------u"

(Men hon sa mitt namn. Hur kan hon veta mitt namn?)

"---------ed dig."

(Jag förstår inte!)

"Hallå, du som sitter och drömmer på tredje raden! Du som sitter bakom dvärgpojken!"

"Vem kallar du dvärg!!?"

"Hn?"

Tack vare Toras utbrott märkte jag att jag blev tilltalad

När jag tittade mot lärarplattformen, stod Tsukimi-sensei där och stirrade på mig med uppblåsta kinder.

"HnMou---, Märkte du till slut? Det är din tur."

"Min vad?"

"Din självintroduktion."

"Ah..............."

Jag hörde folk fnissa runt om i klassrummet. och jag kände hur mina kinder hettade till när jag ställde mig upp.

"Tooru Kokonoe, trevligt att träffa er."

"...............Kokonoe? Aah, det är dig det går rykten om!"

"Rykten?"

"Jag hörde i lärarrummet förut, att det finns en 《Oregelbunden》 bland de nya eleverna i år☆"

《Oregelbunden》------Ordet var obekant, men jag kände fortfarande att det fanns någonting speciellt med det.

Klassrummet blev högljutt, och jag var visst uppmärksamhetens centrum igen.

"Okej, nästa. Den silverhåriga flickan bredvid."

".........Jaa---Ja"

Silverflickan nickade och började ge sin självintroduktion.

"Julie Sigtuna. trevligt att träffa er alla."

Än en gång blev klassrummet bökigt. .........Men innebörden var inte samma som förut.

Jag blev naturligtvis behandlad som en sällsynt djurart. Medan silverflickan------------Julie, chockade oss genom att tala flytande japanska i kontrast med hennes utseende.

Men som vanligt brydde sig Julie inte om sina omgivningar, och hon satte sig ner.

Och en en gång tittade hon på mig---------

"---------Uh!"

Våra ögon möttes---------men bara i ett ögonblick innan hon vände bort huvudet.

Men efter lite tid hade passerat, började hon smygtitta på mig än en gång............

Snart hade alla student handböcker, studentkort och studenthemmets regler delats ut efter att alla var klara med sina självintroduktioner.

"Är allting utdelat nu? Ni alla får se till att läsa igenom skolans och studenthemmets regler senare när ni har tid okej? Om ni inte gör det kommer ni få en utskällning av mig♪ Och studentkortet används som ert kreditkort var försiktiga så ni inte tappar bort det---?"

"Hee, så det är så vi får bidraget............"

Det verkade som om det var levnadskostnaderna jag hade läst om.

Vi skulle visst få 100000 yen varje månad, och många i klassrummet blev upphetsade när de hörde det.

"Okej, okej. Jag förstår att ni är glade men snälla var tysta---. Innan vi avslutar det här vill jag prata om det speciella systemet vi har i den här skolan. om ni vill föra oväsen får ni göra det efteråt för det här är väldigt viktigt, så lyssna noga nu---♪"

*pan* *pan* Tsukimi-sensei klappade ihop sina händer och började prata om det så kallade speciella systemet.

"I vår skola finns det ett partner-system, och som ni kanske förstår från namnet, innebär det att ni kommer arbeta tillsammans med en partner genom hela er skolgång här. Tillsammans kommer ni bilda en grupp som vi kallar 《Duo》."

(............《Duo》? Jag tror jag har hört det någonstans tidigare............)

"Varför måste vi göra det?"

Jag hade ingen tid att söka igenom mina minnen, då en ny konversation påbörjades i klassrummet.

"Det är för att efter ni går ut härifrån kommer ni alla sättas i Dawnorganisationens fredsbevarings grupp. Där kommer ni utföra uppdrag i lag med minst två personer."

"...............Så vi ska alltså vänja oss vid det här i skolan så att vi kan börja arbeta aktivt direkt efter att vi har gått ut."

"Det stämmer precis! Jag är glad att du förstår, Tachibana-san♪"

Tjejen som fick beröm av Tsukimi-sensei var personen som hade pratat med mig precis innan jag gick in i klassrummet.

"Okej, okej, lyssna nu, för jag ska berätta mer om 《Duo》 systemet. som jag sa tidigare kommer ni gå på alla era lektioner tillsammans. Jag beklagar att det är så kort varsel, men ni måste välja eran partner innan nästa vecka börjar, så från och med nu önskar jag er lycka till med att hitta en partner☆ ............Åh, och om ni inte kan hitta en partner innan det så kommer skolan välja en åt er♪"

(Partner system------《Duo》......... Jag parar väl bara ihop mig med Tora.)

"............Så, här kommer den viktiga delen---. Efter att ni har parat ihop er med en 《Duo》 finns det en regel på skolan som säger att ni måste spendera så mycket tid tillsammans som möjligt för att lära känna varandra.---Det jag försöker säga är att ni kommer dela rum med varandra i studenthemmet♪"

Det är sant att det är lättare att lita på någon som man har haft en chans att bekanta sig med ordentligt.

Trots att den här skolan saknade allt förnuft, verkade det här som en rimlig idé.

(Hn, vänta lite............?)

Det var någonting som saknades från hennes förklaring.

"Err, jag har en fråga."

"JA ja, den 《oregelbundna》 Kokonoe-kun. Vad är det?"

(...............Jag önskar att du skulle sluta kalla mig det.)

"Du sa att vi kommer välja vår 《Duo》 i början av nästa vecka, men-"

"Fufu, bra fråga. Sensei är glad att du märkte det~♥ Vill du ha en klapp på axeln?"

"Nej tack."

"Puu~ vad trist..................aja, aja, för att svara på kokonoe-kuns fråga kommer jag nu prata om studenthemmets rumindelning~♪"

*Rysningar*. Så fort jag såg Tsukimi-senseis leende ansikte fick jag rysningar genom hela kroppen.

Onda aningar om att någonting skulle bli problematiskt.

Tsukimi-sensei pekade sina fingrar mot oss, och sa något som bekräftade mina misstankar.

"Fram till helgen, kommer ni alla att bo tillsammans med Personen som sitter bredvid er--♪"

".........Hah?"

"Den personen kommer alltså vara er tillfälliga 《Duo》. Det är en av skolans regler, så det finns ingen mening i att försöka neka det☆ Eller hur, Mikuni-sensei♪"

Mikuni-sensei nickade tyst till Tsukimi-sensei.

"De, det betyder att........."

"Vilken tur du har, Kokonoe-kun♪"

Tsukimi-sensei räckte fram sin arm mot mig och pekade upp sin tumme.

Att bo tillsammans med personen som sitter bredvid mig skulle innebära---------

"Just det♪ Din rumskamrat är den vackra silverhåriga Julie-chan. bland de nya eleverna finns det 37 killar och 15 tjejer, men du är den enda killen som får bo tillsammans med en av tjejerna. Kyaaa--- Vilken tur♥............... Åh, men kom ihåg att ni kommer bli utslängda ur skolan om ni har några olaga sexuella relationer, så var försiktiga. Alltså, om ni gör något som inte bör diskuteras i härklassrummet, och resultatet blir en tredje rumskamrat------"

"Det kommer inte hända!!!"

Jag glömde helt bort att visa respekt för läraren som var äldre än mig, och jag ställde mig upp och skrek.

Snart därefter började klassen göra uppror igen.

"Menar ni allvar!?" "Med den där tjejen......" "Kyaa---, de kommer bo tillsammans, bo tillsammans."

"Vä, vänta lite! Även om det är en regel så är väl det här en dum idé av flera anledningar?"

Mitt i allt oväsen fick jag panik och försökte protestera, men---------

"........................Tror du att du kan övertala en skola som har ett antagningsprov i mitten av ingångsceremonin, och som där fick de nya eleverna att slåss mot varandra?"

"........................"

Svaret jag fick gjorde mig nästan illamående.

Jag placerade båda mina händer på bänken, och kollade mot tjejen som var min nya rumskamrat fram till helgen------och mina ögon bemöttes av hennes rubin ögon än en gång.

Men den här gången vände hon sig inte---------

Hon kollade mot mig och sänkte sitt huvud lite.

"Trevligt att träffas."

"Tr, trevligt att träffas............"

Detta var början av min samlevnad med Juliesilverflickan.

(Någon rädda mig.....................)

Det fanns en enkel anledning till varför jag önskade det. Det var för att jag var fast i en komplicerad och obekväm situation.

Det hade gått några timmar sedan upproret i klassrummet fick ett slut.

Vi hade gått en liten rundtur i studenthemmet, och efter en snabb middag Stod jag nu i mitt rum tillsammans med silverflickan, Julie.

I tystnad.

(Snälla. Någon rädda mig...............)

Oavsett hur mycket jag önskade, visade sig inte en hjälte som kunde lätta upp stämningen.

Jag kunde bara hoppas att Tora som bodde bredvid mig skulle få tråkigt och komma hit.

...............Men, bara det lilla hoppet jag hade försvann när jag hörde dämpat skrikande från andra sidan av den tjocka väggen.

(Det verkar som om han inte kommer överens med sin rumskamrat.)

Situationen i mitt rum var dock inte mycket bättre.

(Det här är inte bra.....................)

Jag skulle aldrig kunna göra några framsteg genom att sitta tyst så här. Jag suckade och tittade på Julie.

(Nu när jag väl kollar på henne så ser hon faktiskt ut som en bisque docka.)

Hon hade fin kroppsform, bra ansiktsdrag, nästan genomskinlig snövitsnöfärgad hud, rubin ögon, och hennes mest karakteristiska drag var hennes silver blonda hårsiver hår............

Allt passade ihop i harmoni, och det var passande att kalla henne vacker.

Ordet vacker är säkert menat för det här.

Men, det var inte allt.

En ängel med svarta vingar---------

Med tanke på hur hon hanterar sina två svärd och rör sin kropp, kan hon omöjligen vara en vanlig person.

(Hur lärde hon sig något sånt---------vänta lite, det här är inte rätt tid att tänka på det.)

Först och främst måste jag göra något åt den här tystnaden, men............

Jag är inte dålig på att prata, och jag hade haft många vänner genom grundskolan, men jag har inte mycket erfarenhet med tjejer i min egen ålder.

Jag visste inte vad jag skulle ta mig till framför tjejen framför mig, som var en utlänning, och som jag skulle sova tillsammans med i samma rum fram till helgen (måndag just nu). Jag kunde inte heller läsa hennes tankar för att hennes ansikte var helt uttryckslöst, men hon visste troligtvis redan en hel del om mig, så jag hade ingen aning hur jag borde prata med henne.

(Otoha var nog den enda tjejen i min ålder som jag har umgåtts mycket med.....................)

............Något säger mig att min syster inte kommer vara till någon större hjälp just nu.

(Jag får ta det försiktigt.........)

"Err, du............vi kommer visst bo tillsammans fram till helgen så, ska vi börja med att sätta oss ner."

"Jaa---Ja"

Julie nickade till mitt förslag, och hon sköt in sina ben under det låga bordet för att sätta sig i ordentlig seiza ställning.

(Åh, jag trodde utlänningar hade svårt att sitta i seiza ställning. Stämmer inte det?)

"------?"

"Ah, ursäkta."

Julie la sitt lilla huvud på sned då jag stod upp och tänkte trots att det var jag som föreslog att vi skulle sitta ner.

Jag skyndade mig att be om ursäkt och satte mig ner på andra sidan av bordet.

"Det är ett fint rum vi fick."

Rummet var större än jag hade förväntat mig. Det fanns en matta på golvet i mitten av rummet, och det fanns både en TV och ett ordentligt kök. Det var uppenbart att rummet var gjort för två personer, då det fanns två garderober och en våningssäng.

"Errr.........vad sägs om att vi introducerar oss själva igen."

"Jaa---"

"Okej, då börjar jag. Jag är------"

"Tooru."

"A, aah..............."

Jag hörde mitt eget namn innan jag själv hann säga det.

Hennes brytning verkade annorlunda just när hon uttalade mitt namn.

"Du får gärna kalla mig vad du vill som du tycker är enkelt."

"Okej, i så fall kommer jag kalla dig Tooru."

"Och jag kallar dig Julie, blir det bra?"

"Jaa---, Julie Sigtuna. Kalla mig bara Julie."

"O, okej............"

Precis som i klassrummet blev jag än en gång förvånad när hon svarade på flytande japanska.

(Det är bättre än att inte kunna kommunicera alls.........)

"Jag hoppas att vi kommer överens fram till helgen, Julie."

"Jaa---"

Introduktioner klara.

[.....................]

Och än en gång blev det tyst.

(Det här är inte bra, inte bra!)

"Ska vi berätta lite om oss själva?"

"Jaa---"

"Errr, Jag kommer från Kanagawa prefekturen i Fujisawa. ............Vänta, vet du var Fujisawa ligger?"

"Nai, och jag har aldrig hört talas om Kanagawa............"

Julie svingade sitt huvud besvärat fram och tillbaks.

Jag trodde att hon kanske hade vuxit upp i Japan eftersom hon talar språket flytande, men det vore osannolikt eftersom hon inte vet var Kanagawa ligger.

"Err, Fujisawa är en stad som ligger längs kusten sydöst härifrån............är knappast en bra förklaring. Var kommer Julie ifrån?"

"Det är ett land som heter Gimle i norra Europa."

"Europa.........Din japanska är förvånansvärt bra."

"Tack så mycket. Jag lärde mig av mamma."

"Av din mor.........?"

Jobbar hon i ett japanskt företag eller nåt?

...............Hon kanske var en sån som älskar japansk kultur, saker som ninjor eller anime---------den möjligheten finns.

I ett mer sällsynt fall skulle hennes mor kunna vara från Japan.

Hon ser inte ut som om hon har österländskt blod i sig men, hennes namn julie skulle kanske kunna skrivas i kanji som Julie eller Julie eller Julie eller Julie.

"Mamma lärde sig på sitt jobb."

svaret var helt normalt...............

"Och jag kunde lära mig japanska i skolan där hemma."

"Hee, så du har planerat att studera i Japan ända sedan grundskolan?"

"Jaa--- jag hörde talas om den här skolan, och bestämde mig för att komma hit."

"Så pass............"

Jag ville fråga varför hon ville komma till den här stridstränings-skolan men, det vore nog att gå lite för långt på första dagen.

"Heh, jag trodde nästan att du var halvt japansk."

"------?"

"Jag trodde visst det eftersom japanska tjejer också kan ha namnet Julie."

"Jaha. Men om det gäller namn så finns namnet Tooru även i Gimle."

"Jaså?"

"Jaa---. Det är ett namn som kommer från den starkaste åskguden från norra Europas legender."

"Åskguden Tor........."

Anledningen till hennes brytning var att hon blandade ihop mitt namn med den gudens namn.

Men------

(Stark...............)

Jag knöt omedvetet min näve när jag påmindes om det ordet.

"Tooru?"

"Ah.........! Errr, det är bra att Julie kan tala japanska, för jag kan inte några andra språk."

"Fick inte du lära dig några andra språk i HögstadietJapans grundskola?"

"Uh............! Eng-engelskan var obligatorisk........."

Det finns många som inte kan hålla en konversation även om de får lära sig språket.

Och jag är en del av den majoriteten.

"Förlåt"

"........................"

Hon gissade det och bad om ursäkt, och det fick mig att känna mig ganska uselt.

"N-nej men jag är verkligen tacksam, för om inte Julie kunde prata japanska skulle vi ha väldigt svårt att förstå varandra."

"Jaa---. Ingen orsak."

Julie nickade.

(Några andra samtalsämnen.........Jo just det!)

"Förresten såg jag din strid under antagningsprovet. Det är otroligt hur du rör dig själv och hanterar svärd. gick du i en dojo i Gimle?"

".....................Nai, det är min egen teknik."

"Självlärd...............Det är ju helt otroligt......"

I det ögonblicket då jag såg hennes svärdskonst------

Tänkte jag att jag ville ha en match mot henne förr eller senare.

"Ah, Tooru. Jag vill gärna prata mer men------"

"Hn?"

"Är det okej om jag duschar först?"

"Eh? A, aah. Visst, det går bra."

"Tack. Jag vill fortfarande prata, men jag känner mig plötsligt väldigt trött tack vare tidsskillnaden............Förlåt mig men, jag tror nog att jag går och lägger mig efter att jag tvättar av all min svett."

"Det är en ganska stor tidsskillnad, och utöver det så var det den där den grejen.《antagningsceremonin》 tidigare idag. Så för all del, ta och vila upp dig."

Men när jag sa det, svajade Julies huvud till höger och vänster.

"Nai. Det är inte för antagningsceremonin, det är bara hett."

"Eh? visst var det någorlunda varmt idag, men så illa är det inte............"

Våren har precis börjat, och det blir fortfarande ganska kallt nu på kvällen.

Trots att elevhemmet var varmt tack vare värmeutrustningen, var det fortfarande långt ifrån något man kan kalla hett.

"Det är lika varmt här som det är under sommaren i mitt hemland."

"Ä-är det så...... Vill du att jag ska stänga av värmepumpen?"

"Det skulle hjälpa."

(Om hon tycker att det är hett så här års, vad kommer då hända i mitten av sommaren?)

Den frågan dök upp i mig när jag stirrade på hennes lilla rygg medan hon plockade fram sina kläder.

"Åh, just det. Det finns ett omklädningsrum i badrummet, så du kan byta om där."

Eftersom vi är två av motsatt kön, vill jag undvika eventuellt problematiska situationer.

"Jaa---. Jag förstår. Då tar jag och använder duschen först."

Julie bugade och gick in i badrummet.

Jag var kvar ensam i rummet, och jag hade tid att tänka igenom konversationen vi nyss hade, men det fanns en sak som störde mig.

Jag hade tänkt på det sedan klassrummet---------nej, ända sedan jag såg henne under ingångsceremonin.

(Hon ler aldrig.)

Det var inte mycket, men hon hade definitivt visat andra uttryck och känslor.

Tack vare det hade jag svårt att läsa av hennes känslor, och jag kunde inte göra mig av med inbillningen att Julie är en välgjord docka.

Jag visste så klart att det inte var sant, med tanke på att hon tagit eget initiativ att påbörja en konversation istället för att bara svara på mina frågor.

Därför kom jag att tänka på det.

Att hon skulle vara sötare om hon ler.

"Tja............det är väl bäst att jag börjar packa upp."

Jag mumlade för mig själv, och började packa upp allt mitt bagage som hade skickats till elevhemmet i förväg.

(Allt det här hade skickats tillbaks om jag hade förlorat under ingångsceremonin.)

"------Ingångsceremonin............"

Jag kom ihåg tjejen som jag besegrade, och fortsatte mumla.

(Om jag träffar henne nån dag, måste jag se till att hålla mitt löfte.)

"Ah............"

Medan jag tänkte tillbaka till antagnings provet, kom jag ihåg något viktigt.

(Fan. Jag tog upp antagningsprovet, men jag glömde att fråga henne varför hon stirrade på mig. Och varför hon kunde mitt namn, eller sakerna som störde mig i klassrummet...............)

Jag var säkert nervös nog att glömma bort allt det där, utan att jag ens märkte det.

(Jag får fråga Julie efter hon kommer ut ur duschen.)

Duschen.

Från det ordet började jag inbilla mig.

............Bilden av Julie som tvättar sig själv.

"------Uh!!"

Jag försökte göra mig av med bilden så fort som möjligt, men.........

Ljudet av duschen kunde höras genom väggen, och min inbillning återkom vare sig jag ville det eller ej.

"Uwaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa!!"

Jag skyndade mig att slå igång rummets tv.

Trots att det bara var fram till helgen, blev jag påmind om att denna samlevnad definitivt kommer vara problematisk.........

"Fuwaa............"

20 minuter senare kunde Julies gäspande höras bakifrån mig. Precis som hon sagt, lät hon väldigt trött.

"Julie, Jag har en fråga men------Bufuu!?"

Men, när jag ville reda ut frågan jag hade------Vände jag mig om och såg Julies sömniga ögon.

Det var dock inte anledningen till att jag blev förvånad.

Som konsekvens av att jag vände mig, såg jag Julies Långa smala vita ben, vader, lår......

Hennes tunna pyjamas fastnade vid hennes hud efter hon badat, och med bara en snabb blick kunde jag se hennes kroppskonturer och buktningen vid hennes bröst (som var fullt måttliga). Hon måste verkligen ha varit dötrött, då hon inte hade knäppt sin pyjamas ordentligt, och öppningen som uppstod gjorde det svårt för mig att veta var jag skulle lägga ögonen.

"Är något fel?"

"N-nej det..............."

Jag försökte prata trots att jag blev nervös, men av någon anledning drogs mina ögon mot hennes lår och hennes pyjamas kanter.

"------?"

"De-det fanns en sak jag ville fråga dig............!"

Mot Julie som stirrade på mig frågande, använde jag en stark ton för att lura mig själv, och jag bestämde mig för att fråga henne om sakerna som jag undrade över.

"Julie,---------känner du mig? Du stirrade mot oss under ingångsceremonin, och du sa mitt namn när du gick in i klassrummet.....................och efter det verkade du väldigt nyfiken."

".................."

Hennes uttryck ändrades inte, men så fort jag ställde frågan kunde jag känna av en förändring i luften runt omkring.

".....................Jag hörde namnet under ceremonin."

Alltså hade hon hört konversationen jag haft med Imari.

"Men, varför mig............?"

"..................Jag---------"

Det blev tyst en kort stund, och hon verkade lite förvirrad innan------Julie öppnade sin mun igen.

"Jag är intresserad i dig."

"Eh.........!?"

Jag kollade chockat på Julie, och hennes rubinögon stirrade tillbaks.

"Tooru, jag är väldigt intresserad i dig."

Julie sa denna kraftfulla mening, och började långsamt gå mot mig.

Själv försökte jag backa, men jag gick snabbt in i väggen.

Och avståndet mellan oss krympte så mycket så att jag skulle kunna röra henne om jag räckte ut min arm------------nej, jag kunde känna Julie andas på mitt bröst.

"Det är därför------snälla lär mig........."

"Ju-Julie............?"

Eftersom hon nyss hade gått ur badet, verkade hennes blod forsa genom hennes snövita hud.

Eftersom hon därför hade lite mer färg, såg hon mer ut som en riktig människa istället för en docka------------och det blev omöjligt för mig att inte se henne som en tjej.

Kan det här vara---------

(Är det här kärlek vid första ögonkastet............!?)

Jag tror inte att det var smart att anta något sånt, men när hon säger att hon är intresserad i mig och vågande går nära mig så här, kan jag inte tolka det på något annat sätt.

(De-den här söta tjejen, i mig!? Är det här en dröm!? Nej, vad är det som luktar gott, henne? Uwah, nära, hon har tunt hår, eh-eh-eeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeh!? Va-vad ska jag göraaaaaaaaa!?)

Jag hade panik helt och hållet.

"Snälla, Tooru."

*Zui* Julie kom närmare mitt ansikte.

Hennes våta, märkligt förföriska silverblondasilverfärgade hår, och hennes fängslande små röda läppar fick mitt hjärta att slå hårt---------

Jag tyckte att jag såg en liten förändring i hennes djupa röda ögon, och hon antog en ställning som om hon skulle skjuta pilbåge.

"Heh?"

Hon placerade sin bakåtdragna knytnäve mot min mage.

"Snälla lär mig det här."

"De-det där är............"

"Det är förmågan Tooru använde på provet. Jag blev intresserad i den så, om det är okej för dig, skulle du snälla kunna lära mig hur man gör det............?"

(Så det var det hon menade!!)

Medan jag skrek ut i mina inre tankar, tackade jag mig själv för att inte ha sagt eller gjort något dumt i mitt missförstånd, och jag suckade lättat.

"Tooru?"

"Ah.........e-errr......förlåt, men jag kan inte lära dig det. Bördan av att använda den förmågan är inte normal, så om du gör det med din lilla kropp kommer du bara förgöra dig själv. Så därför............"

"..................Vilken besvikelse."

Hon sänkte sina ögonbryn, och verkade fruktansvärt besviken, och jag fick dåligt samvete.

"Vilken otrolig besvikelse............"

Julie, som muttrade det än en gång------

"Ju-Julie!?"

Hon kollapsade, och klängde sig fast vid mig.

"Uwaaah!?"

Jag skyndade mig att skapa åtminstone lite avstånd mellan oss, och jag blev förvånad över hur smala hennes armar var, och även över hur mjuka hennes smala armar var. Jag märkte även att hon luktade gott efter sitt bad.

“#$!@#%!#-------!?”

(Va-va-vad hände, kramar mig, luktar gott, från chocken!? Eeeeeeeeeeh!?)

"Ju-Ju-Ju-Julie!? Vänt, plötsligt, nej, det här------vänta, eh............?"

"Kuh---------"

Jag lyckades samla mig efter att jag märkte hur fridfullt hon andades.

Det verkade som om Julie nådde sin gräns och somnade.

Förändringen jag såg i hennes ögon tidigare var visst bara för att hon ville sova.

När jag stirrade på hennes ansikte kunde jag inte göra annat än att sucka lättat och utmattat.

(Jag borde lägga henne på sängen...............)

"Hon är lätt............"

Eftersom jag inte ville väcka henne blev jag tvungen att bära Julie, och jag blev förvånad över hur lätt hon var.

Det verkade nästan som om hennes lilla kropp skulle gå sönder ifall jag höll henne för hårt.

Silkesliknande hår, små läppar och mjuk doft------ när jag tittade på henne såg hon bara ut som en docka. Jag hade kanske låtit mig luras om det inte var för hennes kroppsvärme.

Och, i det ögonblicket.

"Hn.........?"

Julies hållna kropp rullade närmare mig, och hon greppade tag i min skjorta hårt, som om hon ville ha uppmärksamhet.

...............Men, det var fel. Det hon sökte var inte min uppmärksamhet.

"Pappa........."

Tillsammans med hennes mjuka mumlande, började tårar bildas vid kanten av hennes stängda ögon.

När jag såg det, insåg jag hur okänslig jag hade varit fram tills nu.

(Hon är ensam............)

Jag vet inte varför hon studerar utomlands, men det finns inte en chans att en ung flicka kan resa så här långt från sitt hemland helt ensam utan att känna sig ängslig.

Jag kände mig patetisk för att jag inte hade märkt något så uppenbart bara för att hon kan tala flytande japanska och dölja sina känslor.

Och nu när jag vet hur hon faktiskt känner sig, kan jag inte bara låtsas att jag aldrig såg det. Det är därför jag------jag svor en ed att jag skulle bli Julies styrka och stödja henne innan jag torkade bort tårarna från hennes ögon.

Himlen spred ut sig.

I den himlen utan slut, sken den kraftfulla solen ner.

Men allt det tappade sin färg, och allt blev svartvitt som i en gammal film.

Det här är en dröm. Just nu ser jag en dröm.

Jag har sett det här många gånger, det förbannade minnet som jag aldrig vill påminnas om.

(Sluta............visa inte mig det här igen.)

Men, trots att jag ville få det att sluta, så fortsatte drömmen utan nåd.

Det var en scen från det förflutna, precis som många gånger tidigare var jag på väg mot samma dojo.

"---------------?"

Halvvägs dit stannade mina ben.

En dålig lukt, en vind som stinker av rostigt järn blåste förbi.

Jag vände mig mot lukten, men det fanns inget där.

Men------

"---------Uh!!"

Plötsligt kände jag mig kall, och i nästa ögonblick började jag springa som om något var efter mig.

Jag sprang mot dojon och skrek min systers namn---------och då såg jag den.

den enda färgen i denna gråa värld---------röd.

Blodröda flammor härjade vilt och dränkte den bekanta dojon.

Jag kunde inte röra mig när jag plötsligt såg det orealistiska scenariot.

"Oto, ha......... Otohaa.........!!"

det enda jag tänkte på var min syster, och så fort jag återfick kontroll över mig själv sprang jag in i elden.

Insidan var något från helvetet.

små bitar av glöd steg mot taket, och det våldsamma ljudet var högt nog att skada mina öron.

Ljudet var som åskans rytande, och den enda vägen framåt blockerades av brinnande trä.

Trots det gick jag ännu djupare in. Elden slickade mina kinder, och hettan brände mina lungor.

Det var svårt att öppna ögonen, och det var rött åt alla håll. Jag ropade Otohas namn flera gånger.

Snart därefter nådde jag det.

den djupaste delen av helvetet, där elden var som varmast.

Där---Otoha var där.

tillsammans med den personen.

I havet av eld satt Otoha ner, och personen bredvid henne stod vänd med ryggen mot mig och höll ett svärd.

De svarta skuggorna som låg ner i omgivningen---------hade en gång varit människorna jag kallat seniorer.

Det bloddränkta svärdets röda färg förstärktes av elden runt omkring, och bland lukten av brinnande kött och fett glömde jag helt bort situationen och började skrika.

"Vad............Hej!! Vad hände!! Vad är det som hänt här!!?"

"Storebror............"

Och sen vände den personen sig långsamt.

Personens ögon som jag såg i det ögonblicket, kommer jag aldrig glömma.

Djupa, tomma, mörka------helt svarta ögon.

Med de ögonen pekande rakt mot mig, började den personen gå närmare mig.

"Jag frågade vad som hände!! Svara mig!!"

"Va......? Åh, få se nu------"

Personen gav sitt svar på min fråga.

Och det svaret blev mitt mål.

"De är döda, för att de var svaga."

Personen höjde långsamt sitt svärd mot himlen---------och svingade ner bladet mot mig, men---------

"Storebror.........!!"

Svärdet flög genom luften, och skar in i Otoha.

En vätska flög ut.

Röd, en röd vätska.

Det tog mig ett ögonblick att förstå innebörden------------

Jag skrek rakt ut i ilska, Hat och förtvivlan.

"---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------!!"

Strax efter att jag öppnade ögonen efter att ha skrikit på grund av min mardröm------

"Tooru!?"

"Eh...............?"

När jag kollade mot den obekanta rösten som sagt mitt namn, fanns där ett par rubinögon som stirrade mot mig.

"Tooru, hur är det?"

"Ah.........Julie......"

(...............Det här är Kouryous studenthem.........)

Och till slut insåg jag vart jag var.

Julie stirrade fortfarande på mig förvirrat.

"Förlåt om jag skrämde dig, jag halvsov visst. väckte jag dig?"

"Nai, jag var redan vaken, så oroa dig inte............jag blev bara lite förvånad."

"Okej, vad bra.........jag hade en dröm där jag blev jagad av zombies. till slut blev jag fångad och lyckades visst skrika i verkligheten."

Trots att jag sög på att ljuga, försökte jag ändå förklara mig även fast ingen hade frågat mig.

(Den där drömmen igen............)

Sen den dagen har jag sett samma mardröm många gånger.

Efter att ha återupplevt det oförglömliga minnet vart min rygg täckt med svett.

"...............Tooru, är det något fel?"

Jag kanske såg stel ut, för Julie kollade oroat på mig.

"Nej, det är ingenting...............och det är redan morgon. Jag tar och duschar lite snabbt, så kan vi äta frukost efter det."

Jag försökte lura henne genom att vända bort mitt huvud, och jag började gå mot omklädningsrummet innan hon kunde svara.

Jag började duscha, och det varma vattnet sköljde bort min kalla svett.

Min kropp började värmas upp, och känslan att jag levde återvände till mig.

Däremot var jag den enda som var vid liv.

"Otoha........."

På den dagen dog alla mina kompanjoner i dojon.

Min kära syster täckte mig, och............

"De är döda, för att de var svaga."

Det har gått mer än ett år sedan dess, och jag kan fortfarande inte förstå de orden.

Det är därför jag söker efter 《kraft》.

För att kunna förstå de orden.

Del 2

Julies minnen avbröts innan Tooru gav sitt svar angående förmågan.

Det hon kom ihåg var, en varm känsla som omsvep henne medan hon var halvt sovande.

En bekväm känsla som att ligga i en gungande vagga. Det var något väldigt nostalgiskt.

Och den nostalgin var från hennes gamla minnen om hennes far.

De var minnen från en tid då Julie var ung. Då hon brukade sitta uppe sent, och när hon somnade brukade hennes far bära henne till hennes säng.

(Jag har visat dig något pinsamt.........)

Så länge hon inte kommer ihåg hur hon tog sig till sin säng igår, fanns det bara en förklaring.

Hennes kinder blev röda av blyghet, och Julie kom än en gång ihåg värmen från förra kvällen---------

Och då, kände hon ensamhet.

"Papa............"

Ordförklaringar

Back to Chapter 1

Return to Main Page

Forward to Chapter 3