Absolute Duo (Swedish):Volume 1 Chapter 4

Kapitel 4 『Igen, äppelte』

Del 1

"Det verkar som om de har tappat det mesta........."

Tredje dagen sedan antagningen. Enligt löftet vi gjorde tidigare kvällen hade jag och Julie gått och kollat på sakura blommorna tidigt på morgonen.

Men de hade visst blommat tidigt i år.

Tyvärr hade vi kommit för sent, och träden hade inte många blommor kvar.

"Förlåt för jag höjde dina förhoppningar, Julie."

"Nai. De är fortfarande vackra, även så här sent."

Julie stirrade framåt, och hon mumlade ut sin åsikt.

Jag kollade på hennes ansikte, och jag fick en idé.

"Det är kanske lite tidigt att säga det här redan nu, men vad sägs om att vi två kommer tillbaks hit nästa år när de står i full blom."

"Jaa---. Jag tycker också att det är lite tidigt, men jag ser fram emot det."

Utan att flytta blicken från sakura träden, nickade Julie.

"Vi kommer tillbaks och kollar på det tillsammans."

"Aah, tillsammans------"

(.........Tillsammans?)

"Vad är det, Tooru?"

"N-nej........."

(Hon tror väl inte att jag nyss frågade ut henne?)

Visst är Julie söt, men det är inte som om jag har känslor för henne.

Jag ville verkligen bara visa henne sakuran i full blom men---------

Julie kan ha uppfattat min inbjudan på ett annat sätt.

Jag vill inte att hon ska tro att jag frågar ut henne innan det ens har gått tre dagar.

"Ja-jag ville bara visa dig sakuran när den är som vackrast och, jag menade inget annat med det........."

"---------?"

Julie verkade inte förstå det jag sa i panik, och hennes bjällror ringde när hon la huvudet på sned.

Precis som med missförståndet igår, verkade Julie ha svårt att förstå såna här saker.

"Finns det någon annan mening?"

"Eh, ah, nej......... ------Uh! Ja-jag har det! Vi kan bjuda in Tora, Tachibana och de andra när vi kommer hit.........! D-det är säkert roligare om alla kommer......!"

"Jaa---. Det låter bra."

Jag lyckades undvika frågan, och som tur var verkade Julie redan ha glömt bort det.

En vindpust passerade, och svepte med sig ett gäng av de rosa bladen.

"Det är vackert............"

Julie mumlade medan hon stirrade på stormen av sakura-blad som dansade mot himmelen.

"Aah..................men det är ännu vackrare när de står i full blom."

"Så pass............"

"Så, ska vi börja gå tillbaka?"

"Julie började gå bredvid mig."

".........Tooru."

"Hn?"

"Nästa år...............lovar du mig?"

"Aah, det är ett löfte."

"Jaa---"

Julie nickade.

Hon såg så förväntansfull ut trots att det var ett helt år kvar, så jag inte kunde gömma mitt leende.

"------?"

Idag fick vi alla en lista med alla nya elever, och vi skulle läsa igenom den i en timme.

I listan fanns bilder på alla oss, tillsammans med allas namn, sport- eller kampsportserfarenhet och en beskrivning av personens 《Blaze》. Alltså var det dags att hitta vår 《Duo》 partner.

"Fuun, det vore fint om det finns någon här som är mer användbar än mina glasögon."

"Nu är du nästan bara taskig, Tora."

"Jag skämtar inte!"

"Men det åsido, om du vill kan väl vi två para ihop oss?"

"Mu............?"

Jag tröttnade på att kolla genom listan, och jag frågade Tora direkt.

"Det är inte som om vi inte redan känner varandra, så jag tror inte att det är en dålig idé."

Dålig? Nej snarare......... ------!! Fuun. Det är väl okej om du nu så gärna vill.

Tora betedde sig precis som jag förväntade mig.

"Och dessutom är jag ändå trött på att bo tillsammans med den här snubben."

Tora mumlade medan han pekade på en kille som sov på ett bord bredvid honom.

Killen heter Tatsu, och enligt Tora är han en stor muskel idiot. Han talar som en muskel idiot och han sport intresserad som en muskel idiot. Han har en tuff personlighet och han lyssnar inte på folk när de pratar. Det verkar som om han har bråkat med Tora som hade en känslomässig personlighet till att börja med.

(Då var det bestämt. Min 《Duo》 kommer vara Tora.)

Vi har fram till lördag på oss att välja, så det var fortfarande några dagar kvar men, med tanke på Toras reaktion var det så gott som bestämt.

"Vad kommer du göra, Julie?"

"Jag ska försöka prata med några."

"Det vore bra om du kan hitta en partner som passar dig."

"Jaa---. Tack."

---Efter det gjorde vi flera olika fysiska tester i några timmar. Bland tjejerna hade Julie och Tachibana visat otroliga resultat, och de dränktes i uppmärksamhet från omgivningen.

Under eftermiddagen fortsatte träningen på samma sätt som igår, men---

Än en gång kollapsade Hotaka så fort hon nådde mål.

"Hotaka kommer nog inte klara av det här länge till."

Någon i närheten sa det, och de orden satt fast i mitt öra resten av dagen.

På den fjärde dagens morgon lyckades jag vakna först.

Jag väcktes av solljuset som strålade in genom gluggen i persiennerna.

(Okej.........det är väl bäst att jag går och byter om innan Julie vaknar.)

Jag gick gäspande till omklädningsrummet, och------

Jag insåg inte mitt misstag förrns jag öppnade dörren.

Jag hade bevisligen inte vaknat först, då min rumskamrat höll på att ta av sig sin tröja inne i omklädningsrummet.

"[..................]"

Mitt ansikte stelnade till, och Julie stirrade överraskat på mig med vidöppna ögon.

Hon hade inget på sig mer än hennes nedre underkläder, och därmed var mer än 90% av hennes hud synlig.

Tack vare tröjan hon höll i lyckades Julie täcka en liten del av sin kropp, men jag kunde se------

"God morgon, Tooru."

Julies iskalla röst--- nej, hennes normala röst, som hade en ljus eller mörk ton, drog mig tillbaks till verkligheten.

"Go-god morgon, Julie.................."

"Har du sovit väl?"

"A-aah..............."

"Det är bra. Förresten, tänker Tooru också byta om?"

"Eh, aah. Det stämmer............"

Av någon anledning började jag tala artigt.

"Förlåt mig men, skulle du kunna vänta utanför en stund? Det är pinsamt att byta om tillsammans........."

Till och med Julies kinder rodnade, och jag lämnade rummet efter att ha nickat stelt.

Det där hade aldrig hänt om jag bara kollat ifall Julie låg i sin säng. Det här måste vara meningen med uttrycket Man ska inte gråta över spilld mjölk.

"Förlåt för att du fick vänta."

"------------!!"

Jag studsade upp när jag hörde rösten bakom mig.

"Ju-Julie, förlåt! Det där, err, jag försökte inte............!!"

"Det är okej. Men jag vill att du är mer försiktig i framtiden."

"Va............?"

"Jag sa att det är okej."

"Du vill inte ha en förklaring............?"

"Nai. Men som jag sa får du gärna vara mer försiktig. ...............Det är pinsamt."

"J-jag förstår. Det kommer inte hända igen."

"I så fall finns det inga fler problem. Så Tooru, du kan byta om nu."

Jag nickade innan jag gick in i omklädningsrummet och suckade djupt.

(Fuu, jag är glad att det här inte blev större än vad det behövde bli.........jag får vara jäkligt försiktig fram till helgen.)

《Första Träningen》------Idag introducerades en ny lektion, och det var fri Kumite.

Det fanns många amatörer bland de nya eleverna, så jag undrade om Kumite verkligen var okej att börja med eftersom någon troligtvis kommer skada sig, men enligt skolan finns det ingen mening med att lära oss något om vi inte även får uppleva det.

Samma två tjejer som stod ut dagen innan------Julie och Tachibana, dränktes än en gång i uppmärksamhet då de sparrade med varandra.

Tachibana andades hårt medan hon utförde kombinationsattacker som drog till sig omgivningens beundran. Hon steg fram och tillbaka som om hon dansade.

Julie svarade genom att ta fördel av sin otroliga snabbhet, och hennes taktik verkade vara att slå ett slag och backa undan.

"Julies rörelser är också otroliga, men Tachibana förlorar inte......"

Nästan jämnt---------Vid ett ögonkast såg Julie ut att ha ett övertag, men Tachibana hanterade alla hennes attacker, och hon bytte smidigt mellan försvar och anfall.

"Fuun.Som förväntat av Tachibana familjens 18 konster."

"Tachibana familjens?"

"De har utvecklat sin egen teknik som består av flera olika sorters kampsporter, huvudsakligen urgammal kampsport. Det här är dock första gången jag faktiskt ser det med mina egna ögon."

"............Du verkar veta en hel del om det."

"Det stod skrivet i listan vi fick igår. Varför läste du den inte din dåre........."

"Jag kommer ändå bilda en 《Duo》 med dig Tora, så jag tyckte att det verkade onödigt att läsa om alla andra."

Jag svarade med ett snett leende, och Tora suckade frustrerat.

Då hördes visslan som markerade slutet.

"Okej~okej~. Det räcker så. Vila i några minuter och försök hitta nya motståndare okej---♪"

Julie och Tachibana bugade och gick iväg från varandra efter att ha utbytt några ord.

I slutändan verkar det som om ingen av dem faktiskt vann över den andra.

"Okej, vem ska jag slåss mot............"

Jag sa hejdå till Tora och letade efter min nästa motståndare---------den första jag fick syn på var Julie.

En tjej------------troligtvis hennes nästa motståndare---------Julie pratade med henne men, något verkade konstigt.

Tjejen vred på huvudet några gånger, och hon bugade innan hon gick därifrån. När Julie istället pratade med en annan tjej gjorde hon likadant.

"Julie, kan du inte hitta en motståndare?"

"Jaa---"

Julie svarade maktlöst. Alla måste ha blivit rädda när de såg hennes match mot Tachibana, och nu vågade ingen vara hennes motståndare.

(Det här är inte bra............)

De flesta av tjejerna har ingen tidigare erfarenhet, så det här var inte oväntat.

"............Julie, vill du prova mot mig?"

"Vill du det?"

"Aah. Jag vill verkligen det efter jag såg din match mot Tachibana"

".....................Tack."

Julies ögon öppnades lite mer, och hon sänkte sitt huvud.

Jag frågade Julie delvis på grund av sympati och delvis på grund av precis det jag sa.

Från det jag såg under ingångsceremonin och kampen mot Tachibana nyss, är Julie snabbare än mig.

Jag ville se om jag hade en chans mot den snabbheten.

"Okej, ska vi börja?"

"Jaa---."

Tsukimi-sensei blåste i visslan, och *chirin* jag kunde höra Julies bjällror som hon inte ens tog av sig för den här övningen. I nästa ögonblick var hon precis framför mig.

(Kuh............! Hon är ännu snabbare än jag trodde!! Det är inte lätt att tävlaslåss mot henne så här.........!)

Det här var inte ens en match, det var helt ensidigt, och jag kunde bara knappt försvara mig själv.

För att undvika skador måste vi sluta ifall någon får in ett slag på sin motståndare, men utöver det hade vi inga andra begränsningar.

I slutändan lyckades jag undvika alla avgörande attacker, men jag låg i underläge från början till slut.

"Fuu, du är verkligen otrolig Julie. Vill du göra om det här nästa gång?"

"Jaa---. Med nöje."

Julie nickade, och såg ganska lycklig ut.

Men------efter det verkade hon ha svårt att hitta en motståndare igen, och jag började bli orolig för henne.

(Som det ser ut nu, kommer hon kanske även ha svårt att hitta en 《Duo》............)

Vid kvällen, efter att vi ätit middag och tvättat oss, fanns det inget kvar att göra än att kolla på TV.

Sedan andra dagen hade det blivit en vana att sitta framför TV:n tillsammans innan vi gick och la oss.

Idag visade de flera olika sorters djur, och när hon såg en lejonunge rulla runt [Gullig............] hörde jag Julie mumla.

"Tycker du om djur, Julie?"

"Jaa---. Särskilt fåglar---------och bland dem är parakiten min favorit."

Jag frågade medan jag gjorde mer äppelte, och Julie gav mig ett oväntat svar.

"Tycker du också om djur, Tooru?"

Samma fråga kom tillbaks till mig------och Julie stirrade förväntansfullt på mig.

".........Jag har inget emot dem, men jag tycker inte direkt om dem heller."

Jag ville inte göra henne besviken, men jag svarade fortfarande ärligt.

"Så pass. Betyder det att du inte har något favoritdjur?"

"Aah, så är det."

"I så fall, om du någonsin vill skaffa ett husdjur skulle jag rekommendera parakiten. Den har vackra vingar, gullig röst, den fäster sig vid dig och den är smart och fluffig."

Som vanligt hade hennes uttryck inte ändrats men---------------Julie var förvånansvärt entusiastisk när hon pratade om parakiten, och det kändes som om jag inte hade något val annat än att nicka.

"O-okej. Om jag någonsin skaffar ett husdjur får det bli en parakit."

"Jaa---."

Julie nickade, och hon såg glad ut trots att hennes ansikte fortfarande var uttryckslöst.

"Förresten---------------"

Det fanns en sak som jag oroat mig för hela dagen.

"Julie...............err, ah---, har du bestämt vem du vill ha som din 《Duo》?"

Egentligen undrade jag om hon hade svårt att komma överens med klassen, men jag tvekade och frågade henne indirekt.

"............Jag frågade Tomoe."

"Okej. Det kommer nog bli bra."

Det verkade som om jag var orolig i onödan.

Tachibana är bra på att ta hand om andra, och inom kampsport är hon på ungefär samma nivå som Julie, så hon är nog Julies bästa tänkbara partner.

"Är Toorus partner Tora?"

"Aah. Det var inte oväntat med tanke på att vi känner varandra sedan tidigare, och vi har lätt att komma överens............hans personlighet är dock en utmaning."

Jag ställde en kopp framför Julie med ett snett leende.

"Tack så mycket."

Julie nickade och drack äppelteet.

Jag drack ur min egen kopp, och på så vis blev rummet tyst---------tiden gick fridfullt framåt.

(Det här kommer snart ta slut...............)

Imorgon är den sista dagen som jag och Julie bor tillsammans, och jag kände mig nästan lite ängslig.

(Första dagen var jag dock bara nervös.)

"------------? Vad är det Tooru, du ser så glad ut?"

"Nej, ingenting. Jag kom ihåg något bara."

Femte dagen, fredag---------och idag igen, spenderade vi eftermiddagen med att springa maraton, men...............

"Hon är sen............"

Jag mumlade för att Hotaka inte hade nått mål än, trots att det hade blivit mörkt.

(Trots att hon gick i mål fortare igår...............)

Igår gick hon i mål när himmelen började byta färg, och än en gång svimmade hon direkt därefter.

Varje dag hade hon klarat det lite snabbare än dagen innan, men idag var hon sen.

"Menar du Miyabi?"

Tachibana hade hört mitt mumlande.

"Är du också orolig, Tachibana? Hon är trots allt din rumskamrat."

"Aah. ------------Miyabi har kanske redan............"

Jag behövde inte fråga efter slutet på hennes mening.

Hittills har en eller två elever hoppat avgett upp nästan varje dag.

Träningen var intensiv, och det kändes ensamt att se klassen bli mindre varje dag.

Just nu såg Tachibana efter en tjej som klagade på marken [Jag klarar inte av mer.........], scenen påminde läskigt mycket om Hotaka.

När jag tänkte mig att Hotaka kanske tänkte likadant.........

"..................Jag går och kollar efter."

Jag lämnade de orden bakom mig och började springa tillbaka genom banan.

När jag hade kommit halvvägs runt såg jag Hotaka sitta vid sidan av vägen med ryggen mot ett träd.

"Hotaka, hur är det med dig?"

"Ah......Kokonoe-kun, vad gör du här?"

Hotaka svarade medan hon kraftlöst lyfte sitt huvud.

"Du verkade inte komma till målet, så jag kom för att kolla hur det låg till."

"Åh............förlåt, jag tvinnade benet............"

"I så fall kommer du inte kunna gå på ett tag...............hoppa på."

"Eh?"

Jag vände ryggen mot henne och satte mig på ett knä.

först förstod Hotaka inte meningen, och när hon väl gjorde det började hon svänga sitt huvud i panik.

"De-de-det är inte bra! Kokonoe-kun har precis sprungit!! Och- och jag är ganska tung!!"

Hotaka, som vanligtvis var tystlåten, höjde rösten när hon fick panik.

"Det är okej, hoppa på bara. Det är inte som om du kommer kunna gå tillbaka själv bara för att du vilar lite grann."

"Me-men mina skador läker snabbare tack vare 《Lucifer》............"

"Det är sant, men det kommer fortfarande hinna bli mörkt innan ditt ben har läkt, och då blir det bara ännu farligare."

Solen hade nästan gått ner, och det skulle säkert vara mörkt efter 30 minuter.

Men trots det var Hotaka fortfarande tveksam.

Hotaka hade svårt för killar, och det skulle nog krävas mycket mod för att hon skulle bäras.

"Om du verkligen vill kan jag vänta här med dig. Men Tachibana väntar vid målet, och hon är nog orolig för dig."

"Ah............"

Det var kanske lite oärligt, men det verkade som om det var effektivt att nämna Hotakas rumskamrat.

Efter att ha tvekat ett tag, frågade Hotaka med röda kinder.

"E-err.........kan jag då lita............på dig?"

"Aah, självklart."

Jag nickade bestämt, och jag var beredd att bära Hotaka tills---------

".........stora"

"Eh, sa du något??"

"Nej, ingenting........."

Det gick inte att undvika i den här ställningen, men två stora utbuktningar trycktes mot min rygg.

Hotaka hade ingen som helst styrka kvar, och hon vilade hela sin kropp mot mig.

(Uwaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaah!?)

Tack vare mjukheten jag kände för första gången, höll mitt huvud på att fatta eld.

(Lugna ner dig Tooru. Det är inte som om jag erbjöd att bära henne bara för det här. Du måste lugna ner dig. Om du inte slutar skaka kommer hon märka något......!!)

"D-du Kokonoe-kun......"

"Va-va-vad är det!?"

Trots att jag skakade och min röst var en katastrof, verkade det inte som om Hotaka märkte något.

"Jag vet inte om jag kan fortsätta så här............ Trots att min kondition har förstärkts av 《Lucifer》 kunde jag inte springa till målet idag............Jag kommer nog bara halka efter ännu längre härifrån............"

"Hotaka."

Hotaka Hade kämpat med löpandet varje dag, och dagens misslyckande verkade ha blivit nådastöten.

Hotakas röst saknade anda och hon började nästan gråta, men hon fortsatte tala.

"Jag trodde att något skulle förändras om jag kom till Kouryou.........men det var meningslöst......i slutändan hade jag bara 《Adapt》, men jag hade ingen talang........."

"Det är okej. Du klarade av antagningsprovet."

".........personen som blev min motståndare flydde. jag var för rädd för att röra mig........."

Jag hade inte insett att det fanns folk som blev antagna utan att besegra sin motståndare.

Det fanns elever som mig och Tachibana, som har tidigare erfarenhet inom kampsport, men det fanns också dem som inte ens hade deltagit i någon som helst sport............Och Hotaka var en av de sistnämnda.

"Ah............för-förlåt. Jag borde inte prata på det här viset med någon jag nyss har träffat, jag kommer bara störa dig."

"Om du tycker att det är svårt, är det bättre att tala ut om det."

"...............unn, tack........."

Hotaka begravde sitt ansikte i min rygg efter att hon sa det med en mjuk röst.

På det viset gick vi fram i tystnad en stund---------------tills jag bröt tystnaden med en bestämd röst.

"De som vill ha stora träd måste förstärka dess rötter."

"Eh......?"

Hotaka höjde förvånat sitt huvud.

"Det är ett ordspråk som min mästare brukade använda; det var han som lärde mig grunderna i kampsport. Det betyder att man inte kan bli starkare om man försummar grunderna."

"Kokonoe-kun............"

Det var ironiskt att jag sa det trots att jag blev starkare genom att ta en genväg som kallas 《Lucifer》.. jag hade egentligen ingen rätt att använda det uttrycket.

Men det var ändå det första jag kom att tänka på när jag ville muntra upp Hotaka.

"Jag vet hur det är att känna sig värdelös, men 《Styrka》 är inte något som fäster sig vid kroppen efter en dag. Det är därför.........trots att det är svårt nu tycker jag att du borde fortsätta springa och springa. Kondition är något man förbättrar ju mer man springer, och det har inget med talang att göra."

"Talang............spelar ingen roll............?"

"Jag tänker inte säga något oansvarigt såsom gör ditt bästa. Men tror inte du att det är okej att springa lite mer innan du ger upp? Även om du tycker att du saknar talang tror jag definitivt att du kommer förändras om du försöker. Och mest av allt------"

"Mest av allt...............?"

"Det kommer bli ensamt om Hotaka försvinner."

"Ko-Kokonoe-kun............"

Om det fortsätter så här kommer nog Hotaka hoppa avge upp snart.

Trots att vi bara nyligen hade träffats, tyckte jag att det kändes ensamt att det här kanske var den sista gången vi pratade på det här viset, och därför kunde jag berätta hur jag verkligen kände.

"Kokonoe-kun, var du också dålig på att springa?"

"Aah, jag var usel på det."

"Vilken placering fick du idag?"

"Första plats."

"Du kommer först varje dag............"

"Det är för att jag har kondition från att ha sprungit varje dag."

"..................Jag undrar.........om jag kommer kunna springa lika fort som Kokonoe-kun.........?"

"........................Det kan jag inte lova dig, men du kommer definitivt kunna springa fortare än vad du gör nu."

"I ett sånt här läge borde du svara [Ja, du kommer definitivt springa fortare än mig.]............"

"Ah, fö-förlåt......"

"Fufu, det är okej, jag förlåter dig."

Jag hörde henne fnissa bakom mig.

"............Du, Kokonoe-kun; jag kommer försöka lite till........."

Efter att hon sagt det kramade Hotaka mig hårdare.

"------!?"

"Tack, Kokonoe-kun.........Kokonoe-kun, du är varm........."

"Ve-verkligen."

"Uun, du är varm........."

Mitt hjärta började slå fortare när Hotakas kropp trycktes mot mig, och jag undrade om det fick min kroppstemperatur att stiga.

Jag kunde inte se Hotakas ansikte, men men jag tror ändå att hon var lycklig, och det kändes som om allt skulle bli bra i slutet.

Efter att vi gått en stund till, kunde vi se Julie och Tachibana gå mot oss, och Hotaka började vinka överdrivet mot dem.

Det fanns flera sorters kakor och godis på bordet.

Det som började var en småskalig utflyttningsfest eftersom det var den sista kvällen som jag och Julie bodde tillsammans.

"Det är gott."

"Det är bara billigt påste dock."

"Nai. Det spelar ingen roll. Saker som är goda är goda."

"Om du tycker det så är det bra. Du kan komma tillbaks hit för att dricka te när du vill."

"............Är det verkligen okej?"

"Aah, det finns inga regler som säger att du inte får------"

"------?"

Julie la sitt huvud på sned eftersom jag avbröt min mening halvvägs.

Även under normala omständigheter stack Julie ut, speciellt eftersom hon bor med mig. Om hon fortsätter komma hit efter att hon har valt en ny 《Duo》 tror jag att det kommer uppstå ett antal onödiga missförstånd.

"Tooru, vad är det?"

"Ah, eer, jag har några extra paket, så du kan få dem av mig."

"Menar du det?"

"Ja, jag skulle rekommendera det till din nya rumskamrat---------Tachibana."

"Jaa---"

Julie nickade, och jag kunde nästan känna hennes glädje överföras.

Trots att det bara hade gått några få dagar hade jag spenderat tillräckligt mycket tid med Julie för att börja kunna läsa av hennes uttryck.

Men i slutändan hade Tora bett mig att bli hans partner.

[Om du inte kan hitta någon annan så kan jag nog överväga att bli din partner.] Tora hade sagt det i morse, trots att det var svårt för honom med hans attityd.

Så från och med imorgon kommer jag bo tillsammans med Tora, och Julie kommer bo med Tachibana, och den här fridfulla tiden kommer då ta slut---------

När jag tänkte på det kände jag mig nästan lite ängslig.

"[.......................................]"

När jag började tänka på det tog konversationen slut, och rummet blev tyst.

Vi satt i tystnad en stund, tills Julie blev den som bröt tystnaden.

"Tooru."

*Kacha* Julie ställde ned sin kopp på tefatet och kollade rakt på mig.

"Det varade inte länge, men jag vill tacka dig för den här tiden."

"Aah, Jag också, Julie. Om du någonsin har några problem får du gärna komma och fråga mig om hjälp."

"...............Jaa---"

Julie nickade.

"..........................."

I det ögonblicket tyckte jag att hon såg ängslig ut.

"Tooru?"

"Ah, nej............ingenting."

Det var kanske bara min inbillning.

"Okej okej, kom ihåg att skicka in er 《Duo》 ansökan till registreringskontoret innan klockan 6 ikväll. Om ni är sena kommer ni bli tilldelade en partner, och ni kommer inte kunna byta senare. Se till att ni alla kommer överens med er partner okej? Lova Usa-sensei det~☆"

Lördag---------efter att Tsukimi-sensei var färdig tog skoldagen slut, och klasskamraterna som hade valt sin partner började gå ut ur klassrummet tillsammans.

"Ska vi gå vi också, Tora?"

"Fuun, vi kan göra det senare. Det är ett slöseri med tid att vänta i kö."

"Okej, då går vi och äter lunch."

"Aah, det låter bättre."

Vi gick ut ur klassrummet för att gå mot kafeterian.

(Nu kom jag att tänka på, hur går det för Julie---------------)

Jag vände mig om och kollade in i klassrummet, men jag kunde varken se Julie eller Tachibana, så de kanske redan hade gått och registrerat sig.

"Nu räcker det, det är dags att vi går och registrerar oss innan tiden tar slut."

Solen var på väg ner, och vi hade spelat bordtennis för att smälta maten, men det började bli sent och vi var tvungna att sluta.

"Fuun, det är sant. Det skulle inte vara roligt om vi inte fick bilda en 《Duo》 bara för att vi inte registrerade oss i tid."

"..................Det är för att Tora ville spela en omgång till, och en till, och en till."

"Men jag kan väl inte låta det ta slut medan du leder."

"Bli inte så allvarlig när det bara gäller bordtennis............"

Däremot hade jag också blivit allvarlig ifall min motståndare höll ledningen.

"Förresten Tooru, Vem ska din rumskamrat para ihop sig med?"

"Det verkar vara Tachibana."

"Fumu. Tachibana alltså...............det är en 《Duo》 som jag vill ha en match mot."

"Ärligt, det är så likt dig, Tora."

Senare skulle det uppenbarligen bli en övningsstrid med 《Blaze》, så Toras önskan låg kanske inte långt bort.

Julies snabbhet och Tachibanas försvar.

Jag undrar hur länge jag skulle klara mig mot den kombinationen............

Den tanken fyllde mitt hjärta med glädje.

"Fuun, det där är så like dig. du står här och flinar."

"Haha, ja uppenbarligen."

Vi gick och småpratade på det viset tills vi nådde registreringskontoret.

Det fanns inga andra elever som registrerade sig, så Toras plan att komma senare lönade sig.

Jag knackade på fönstret och fick uppmärksamheten av personen som satt i kontoret.

"Ursäkta mig, vi vill registrera oss som en 《Duo》."

"Okej. I så fall får ni lägga fram era studentkort tack."

"Student kort?"

"Vi måste skriva eran partners namn på studentkortet också."

Jag höll på att plocka fram mitt studentkort när------

"Kokonoe, och Tora också............ska ni registrera er?"

En bekant röst sa mitt namn, och när jag vände mig om stod Tachibana där.

---

Tillsammans med Hotaka.

"He-hej, Kokonoe-kun............"

"Tachibana, och Hotaka. Vad gör ni två här?"

"Vad pratar du om? Vi är väl här av samma anledning som ni två."

"V-vi kom för att registrera oss som en 《Duo》........."

vad är det här? Kommer Tachibana vara Hotakas 《Duo》............?

Mitt huvud fylldes med frågetecken.

(Men jag är säker på att Julie sa............)

Är det säkert?

Är det sant?

Det Julie sa till mig den kvällen---------

"Jag frågade Tomoe"

"---------------uh!!"

Ja, hon sa inte ett ord om att hon och Tachibana skulle bli en 《Duo》.

"Tachibana! Vad hände med Julie!? Vem har Julie parat ihop sig med!? Hade inte hon frågat dig!?"

"Julie? Visst hade hon frågat om jag ville bli hennes 《Duo》 partner men, jag hade redan bestämt mig för att para ihop mig med Miyabi."

Hon sa nej?

Hade inte Julie någon annan att para ihop sig med?

En person som ville para ihop sig med Julie?

---

Ingen.

Sen vi kom hit har jag inte sett Julie prata ordentligt med någon annan än Tachibana, Hotaka och ingen annan.

(Nu när jag tänker på det, så såg jag det då också------------)

Under 《Karate träningen》 hade hon svårt att hitta någon motståndare.

"---------!! Ursäkta! vilka är det som fortfarande inte har anmält sin 《Duo》!?"

"Eh, errr------------------"

Killen som satt i kontoret blev överraskad av min hotfulla ton, men han började läsa upp namnen på alla som inte valt en 《Duo》.

Bland killarna, fanns jag, Tora och Tatsu. Och bland tjejerna fanns Tachibana, Hotaka och------Julie.

"Julie............har inte valt någon partner............?"

Snarare, ifall alla vi registrerar oss kommer hon automatiskt paras ihop med Tatsu, den enda som inte har en partner.

(Vad betyder det här? Varför har hon inte sagt något!?)

Kanske.........

Om jag var i Julies situation------------jag kan inte förneka det.

Jag skulle aldrig kunna säga något sådant om det skulle göra personen framför mig orolig.

Igår kväll, anledningen till att jag tyckte att hon såg ängslig ut---------det var det här.

Jag kunde minnas allt Julie visat mig under dessa få dagar.

Den gången hon gick nära mig för att fråga mig om min attack.

Den gången hon sa att lejonungen var gullig.

Den gången hon pratade entusiastisk om parakiten.

Den gången hon rodnade när jag såg henne byta om.

Hennes bestämda uttryck när hon slogs mot mig och Tachibana.

Den gången hon sa att äpple teet var gott.

Den gången hon kollade passionerat på sakura träden.

och till sist---------

Jag kom ihåg Tårarna jag såg den första kvällen.

(Jag---------------)

Vad var det jag tänkte när jag såg de tårarna?

(Svor inte jag att jag skulle bli Julies styrka!?)

I nästa ögonblick sprang jag iväg som en kula.

"Tooru!?"

Med min förstärkta benstyrka var jag snart utom räckhåll från att höra Toras röst.

"Julie, Julie............!!"

Jag ropade silverflickans namn medan jag sprang till elevhemmet så fort jag kunde.

Men---------------------Julie var inte i rummet.

"Vart tog hon vägen............?"

Jag kollade runt i elevhemmet, men det fanns inte ens någon som hade sett Julie.

Jag kollade alla andra byggnader i närheten, och sedan klassrummet, men Julie kunde inte hittas någonstans.

(Hon har väl inte lämnat skolan? Nej, det är inte tillåtet att lämna skolans område idag.)

Jag letade efter henne.

Jag gick runt och letade efter henne medan jag ropade Julies namn.

Men jag kunde inte hitta silverflickan, och tiden passerade utan nåd.

Den blåa himmelen började mörkna och klocktornet i mitten av skolan signalerade att klockan var 5.

Ljudet av den stora bjällran gjorde mig ännu mer rastlös, och när jag kollade mot klocktornet---------

"---------------!!"

Jag såg en skugga röra sig där uppe.

Utan att ens kolla ifall det var en människa eller inte, började jag springa mot tornet, och när jag kom fram började jag ta mig upp för de långa trapporna.

Till slut nådde jag en stor öppen plattform.

Ovanför mig hängde en stor bjällra från taket.

Kvällssolen sken in------------och lyste upp personen som kollade upp mot himmelen.

Den färgade himmelen utgjorde en bakgrund för hennes Silver blondasilver hår.

Och hon såg ut som en ängel som ville tillbaks till himmelen.........

".....................Jag har letat efter dig, Julie."

"Tooru............"

*Chirin* Julies bjällror ringde när hon vände sig om.

"Är det något fel?"

"Fråga inte om något är fel............varför............varför berättade du inte för mig att Tachibana hade sagt nej......?!!"

"....................."

Julie svarade på min allvarliga ton genom att stänga sina ögon som om för att förneka mina ord.

"Det är för att, det är inte något som kan lösas genom att prata............"

Det hon säger kanske är sant.

Men det är även mitt fel.

Det är för att jag sa att jag skulle bli en 《Duo》 med Tora.

Men trots det------------

"Du borde ha berättat det för mig trots det."

"...............Varför då?"

"Jag---------"

Jag svor en ed när jag såg de tårarna.

"Det är för att jag ville bli Julies styrka."

"Tooru........."

Hennes Rubin ögondjupa röda ögon darrade.

"Det är därför---------"

Jag räckte ut min hand mot Julie.

"Vill du bilda en 《Duo》 tillsammans med mig, Julie?"

"Too.........ru............?"

Julie verkade inte fullt förstå innebörden i mina ord, och hon la sitt lilla huvud på sned.

"Men, Tora..............."

"Jag har känt den killen länge nog för att veta att han säkert kommer förstå."

"..................men jag vill inte orsaka problem för---------"

"Jag säger det igen!"

Jag avbröt Julies mening, och än en gång upprepade jag min ed.

"Jag vill vara Julies styrka, så du behöver inte vara rädd för att lita på mig. Det är tvärtom, jag vill att du litar på mig! Det är därför, Julie------"

"Tooru............"

"Snälla bli min Partner《Duo》!"

Känslorna jag uttryckte kom direkt från mitt hjärta, och de ekade genom klocktornet och himmelen.

De känslorna------------Nådde Julies hjärta.

Hon steg fram, och la sin lilla hand.

"Jaa---"

Julie nickade som vanligt------

Med ett leende.

Den första gången jag såg henne le.

Det var ett litet leende, men än inte mindre värt.

I ett ögonblick var jag försjunken i förundran.

Del 2

"Okej, du är ni registrerade."

Studentkorten som vi fick tillbaks hade båda våra namn nedskrivna.

Från och med nu är Tooru och Julie officiellt en 《Duo》.

Det visade sig att det här är den första gången i Kouryous historia som ett par av motsatt kön bildade en 《Duo》.

Eftersom det här var första gången trots att det hade gått flera år sedan organisationen skapats, kände Julie att det här måste vara något speciellt.

"Än en gång, låt os komma överens, Julie. ............och härifrån får de se till att berätta för mig om du har några problem. Från och med idag är jag trots allt din partner."

"Jaa---"

"Bra bra."

"Ah..............."

Tooru klappade Julies nickande huvud.

Julie tyckte att det kittlades, och det påminde henne om hennes pappas stora varma händer.

värmen satt kvar även efter Toorus hand försvann.

När Tooru inte kollade rörde Julie sitt huvud där hon blivit klappad------och hon gjorde ett tyst leende.

"Okej, ska vi gå tillbaks. Till vårt rum."

"Jaa---. och sen------"

Julie nickade till Toorus förslag, och sa det första hon kom att tänka på när hon tänkte på att de kommer bo tillsammans igen.

"Igen, äppelte------"

Ordförklaringar

Back to Chapter 3

Return to Main Page

Forward to Chapter 5