Absolute Duo (Swedish):Volume 1 Prologue

<<Absolute Duo>>———.

Jag hade aldrig tid att undersöka vad de orden betydde.

“ ——— Ku!!”

Markering som kallades 《Aster》 dök upp på mitt bröst och Fyllde mig med känslan av att min kropp stod i brand.

Hettan spred sig genom hela min kropp och det blev svårt att andas.

Det här elden slet mig i stycken.

Det jag gick igenom var en ritual.

En kraft som överträffar mänskligheten - sublimations processen som tar in 《Lucifer》 till din kropp.

“Ugh……ah……aaaaaaaaaagggh!”

Jag skrek i vånda, för att uttrycka känslan av att ha blodet, köttet och benen i min kropp brinna upp.

Kort därpå, var min kropp omgiven av Flammor.

Elden, som flödade från 《Aster》, brann helvilt som om den försökte bränna ner mig till aska, trots att jag var den person som hade släppt den fri.

Men jag kunde inte ge upp.

Hur skulle jag kunna uppnå mitt mål om jag inte ens kan överkomma denna flamma.

(Jag... Jag har en ambition jag måste uppnå!)

Jag låter mig inte ge upp innan jag har nått mitt mål.

För det syftet måste jag kontrollera denna flamma som försöker bränna ner mig

Nej, jag borde kunna kontrollera den.

För att den här Flamman, är min Själ.

“Ooooooooooooooooh!!”

Jag skrek med all mig energi. Innan jag lyfte handen och tog tag i Flamman.

“《Blaze》!”

Flamman svarade till 《ordet som bar styrka》, och den omspann först hela min kropp innan den virvlade sig runt min arm och utgav ett starkt ljus.

“Ku...!”

Det bländande ljust hindrade mig från att öppna mina ögon.

Ljuset försvann till slut, och när jag riktade blicken mot min arm blev jag chockad.

Min själs 《Flamma》, den hade förvandlats till en 《Sköld》.

"Är... det här min Blaze?"

"《Oregelbundet》, det är hur jag skulle beskriva det".

Personen som hade sett över mig i tystnad sa tillslut något.

Djävulskt, eller olycksbådande.

Det var orden som kom till minnet när jag såg den lilla flickan som var klädd i svart.

"Ovanligt" - det fanns bara en anledning för flickan att säga så.

Vanligtvis, <<Blaze>>, som användes till att definiera själen, skulle ha tagit formen av ett vapen.

Däremot, saken som hade materialiserat på min arm, var utan tvekan, en form av en sköld.

Metallen var tjock, tung och hård, vilket ger mig intrycket av att den definitivt inte kan bli sprucken eller genomborrad.

(Vilken ironi...)

För mig, en person som inte kan beskydda, har fått en sköld, en symbol för skydd.

Trots mina minnen av det förflutna jag inte kunde återvända till....

Flickan klädd i svart förde ett slut till min hågkomst.

"Nu, gå. Vägen den där skölden kommer leda dig... Den ser jag fram emot."

Medan hon gick bort skrattandes, försvann den svartklädda flickan in i mörkret.

Det enda som var kvar var tystnaden.

Det var början för mig. Berättelsen om Tooru Kokonoe.