Absolute Duo (Swedish):Volume 1 Chapter 2

Kapitel 2 『Jag är intresserad i dig』

Del 1

Kouryou Akademin------

I den norra delen av Tokyos hamn finns en ö som man enbart kan få tillträde till via järnvägen som sträcker sig över havet.

Hela ön omringas av en gigantisk mur, med en stor port på framsidan. Och över muren tornar sig ett gigantiskt klocktorn som kan ses sträcka sig mot molnen.

Skolan och elevhemmet som fanns där inne var byggt i västerländsk stil, och det kändes fel att kalla det en skola. Jag och Tora gick längs den västra korridoren för att ta oss till klassrummet.

"Guh.........!"

"Är det något fel?"

Ett tyst stön läkte ur mig från smärtan som fortfarande anföll min kropp, och Tora kollade betvivlande på mig.

"Jag har fortfarande ont efter striden."

Orsaken var förmågan jag hade använt mot Imari.

Förmågan jag använde var ursprungligen bara tillämpad av stora män med mycket muskler, och med min mellanstora kropp blir bördan för mig ganska stor trots att jag bara använde den en gång. Förmågan var som ett dubbeleggat svärd. Å ena sidan kan den orsaka otrolig skada mot den jag använder den mot, men å andra sidan kommer jag inte kunna röra mig som vanligt ifall jag använder den två gånger.

"Jaha, så det betyder att du är en amatör?"

Tora svarade med en förolämpning.

"Kan du inte säga det på ett snällare sätt---"

"Nej."

Svaret kom omedelbart.

"Förresten vill jag fråga en sak angående den förmågan. Varför använde du aldrig den när du tränade med mig? Våga inte säga att du aldrig slogs allvarligt mot mig!"

Tora fortsatte ställa frågor, och jag kunde inte göra annat än att hastigt slänga mitt huvud fram och tillbaks i förnekelse.

"Nej nej! Jag lärde mig det där nyligen------efter det att jag inte kunde träffa Tora längre."

".........Okej. Det är sant att du inte skulle hålla tillbaka i onödan. ............Trots att du är en idiot."

Tora visade ett glatt leende, men den sista delen var helt onödig.

(Aja, det är väl bäst att jag inte säger emot.)

"Men glöm det, det var så längesen jag såg dig Tora. Jag hade aldrig trott att jag skulle träffa dig här."

"Hehe, jag tänkte säga detsamma."

Innan jag kom till skolan hörde jag att bara en av över tusen personer hade 《Adapt》.

Därför hade jag inte förväntat mig att jag skulle träffa någon bekant häri Kouryou Akademin

Däremot var det definitivt betryggande att veta att det fanns någon jag kände här.

"Tooru, i auditoriet förut, under ingångsceremonin---------"

"Ah, jag tror det dr är klassrummet."

Vi nådde ettornas klassrum i slutet av korridoren.

"Åh, förlåt. Vad var det du försökte säga------"

"Ni där!"

"Hmm?"

Någon avbröt när jag frågade vad Tora ville mig.

När jag kollade dit, fanns där en vacker tjej med långt hår som stirrade rakt på mig.

(Den här tjejen......... var har jag---------)

Hon hade inte bara ett vackert ansikte, utan även en otrolig stil, och hon verkade vara vuxen trots att hon inte var äldre än mig. Hennes mest utmärkande drag var dock hennes atmosfär. Hon omringades av en aura som skrek värdighet, och den gjorde det omöjligt att inte lägga märke till hennes kraftfulla befintlighet.

"------------Ehh, om inte jag minns fel, så var det väl du som satt bakom oss under ingångsceremonin."

Ja, hon som talade med mig var samma tjej som hade varnat oss att vara tysta under ceremonin.

"Var det någonting?"

när jag frågade henne, gjorde tjejen ett komplicerat uttryck.

"..................Ingen hade trott att det skulle finnas en sådan tradition här. Därför bör du inte känna dig nere, utan istället röra dig rakt framåt i den här akademin. Jag tror det är enda sättet för dig att se henne i ögonen när den tiden kommer."

Errr, va...............?

"Det var allt."

Trots att jag inte förstod vad hon menade, vände flickan ryggen mot mig och gick in i klassrummet.

"Vad handlade det där om...............?"

"............Tooru. Din motståndare förut------ jag tror hon hette Imari. Tjejen nyss menade att om du ångrar att du besegrade henne måste du jobba hårt för hennes skull."

"Jaha, det var det hon menade.................."

Hon hade kanske sett mig och Imari prata vänligt med varandra eftersom hon satt bakom oss.

Det kanske var därför hon oroade sig för mig, och undrade ifall jag var deprimerad.